Rädslan för mediadrev får alltid Vänsterpartiet att agera. Som vore de traumatiserade av Uppdrag Gransknings program om partiets kommunistiska förflutna från 2005, med efterföljande opinionsras, har partiledningen ett flertal gånger försökt tysta och tagit avstånd från enskilda partimedlemmars offentliga uttalanden. I en uppmärksammad DN-artikel varnade Kajsa Ekis-Ekman för att avståndstaganden riskerar att marginalisera vänstern, eftersom den i stället för att formulera en egen politik fokuserar på att anpassa sig till borgerlig kritik vilket överskuggar viktigare frågor. Men också ur pr-synpunkt är strategin skadlig. För tvärtemot vad många verkar tro leder vänsterns mediahantering till att partiet ytterligare exponeras för negativ nyhetsbevakning.
Det senast uppmärksammade fallet rör Markus Allard. Som ordförande för Ung Vänster Örebro hamnade han i blåsväder efter att den nazistiska nyhetsportalen Realisten skrivit att han ”gillat” den militanta gruppen Revolutionära Fronten på Facebook. Konfronterad av Svt vägrade han att ta avstånd från sin handling, utan hävdade att trots att gruppen använder våld är det ändå inte att jämföra med de skador som privatiseringen av äldrevården orsakat. Vidare menade han att nazister gjorde militanta antifascistiska grupper nödvändiga för att politiskt arbete likt hans skulle vara möjligt. Svt kontaktade då Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler som tog avstånd från att Allard inte tagit avstånd från Revolutionära Fronten och sade vidare att det skulle bli ett uteslutningsärende. Allard är i dag utesluten ur Vänsterpartiet.
I fallet Allard är det uppenbart att processen handlar om mer än mediestrategi. Det framgår inte minst av den redogörelse för de interna konflikter inom Vänsterpartiet som Ung Vänster Örebro valt att offentliggöra. Men av två anledningar vill jag ändå uppehålla mig vid pr-frågan. För det första för att denna avståndstagandets politik har förekommit i betydligt fler fall, där den inte går att förklara som ett vapen i andra konflikter. För det andra eftersom att många som försöker förklara Vänsterpartiets agerande hänvisar till Allards uttalanden som otaktiska. Enligt dessa personer innebär varje uttalande som försöker problematisera frågor som våld och antifascism ett hot mot partiet. Därför kan de påstå att Allard agerat egoistiskt och mer tänkt på sin egen prestige än på att skydda partiintresset. Men det argumentet håller inte, då det snarare är Etzler som bäddat för dålig publicitet.
Oaktat vad man tycker om Allards uttalanden, är det intressanta här vilka effekter Aron Etzler skapade när han väckte uteslutningsfrågan. Det uppenbara är att hela nyheten görs väldigt mycket större. Nyckeln till att förstå varför är orden vinkel. Ordet åsyftar inte en vinkling i termer av förvrängning, utan är mer att likna vid perspektiv. En nyhet kan inte förvandlas till ett drev om den inte förnyas.
Det finns inget värde i att rapportera samma sak flera dagar i rad, utan alla händelser måste hela tiden ges en ny vinkel eller så släpps frågan. Att Allard gillar en sida är en nyhet, om än en rätt obetydlig. Att en ledande partiföreträdare hotar med uteslutning är en helt ny och mycket intressantare vinkel. Etzlers agerande bidrog till att hålla uppståndelsen vid liv.
Vad var alternativen? För det första kunde mediautrymmet utnyttjats till att försöka skapa en annan vinkel. Nu blev det en uteslutningskonflikt mellan partiledning och gräsrötter. Men Allard gav Etzler andra möjligheter, som att ta upp hotet från nazister eller bredda frågan om våld. En annan lösning hade varit att vägra kommentera. I stället hade vi kanske sett en moderat eller dylikt hävda att Allard är ett symtom på ett antidemokratiskt arv. Men vem höjer på ögonbrynen över att en borgerlig företrädare är upprörd över vad en socialist sagt? Det hade klart minskat nyhetens genomslagskraft.
Det kan jämföras med Carl Bildt. Trots blodiga affärer duckar han alltid för alla mediadrev. Varje avslöjande uthärdas med arrogans och ignorans inför journalisters frågor. Det har odlat myten om att han är oåtkomlig för pressen. Men den borgerliga uppslutningen kring honom är en viktigare delförklaring. Vad som skulle kunna fälla Bildt är att Reinfeldt eller någon annan högt uppsatt högerpolitiker går ut och tar avstånd från honom. Det skulle vara en ny vinkel för journalister, ett sätt att ge frågan större nyhetsvärde nog att sätta vår utrikesminister i gungning. Men så länge borgerliga politiker vägrar att ta ansvar för Bildts affärer kan han fortsätta med dem.
Vänsterpartiet lider i dag av en dålig förståelse för hur media fungerar. I avsaknad av en sådan odlar de i stället en självbild som utsatta för hårdare granskning än andra. När man ställer upp problemen på det sättet konstrueras också lösningar därefter.
I dag går självmedicineringen ut på att offentligt attackera partimedlemmar som säger kontroversiella saker. Men effekten blir motsatt den ursprungliga avsikten. Vänsterpartiets pr-strategi är sin egen värsta fiende.
Artikeln har även publicerats på bloggen Forever United.
