Walter Mitty föddes 1939 i en novell av den amerikanske författaren och skämttecknaren James Thurber, ”Walter Mittys hemliga liv”. Han är en disträ medelålders småstadsherre som vi får följa på en shoppingtur med hustrun. Ständigt driver han iväg in i dagdrömmar och lika ständigt återkallas han abrupt till verkligheten av hustruns uppfordrande röst. I sina romantiska fantasier återupprättar den hunsade, glömske, opraktiske Mitty den värdighet som hela tiden tycks kränkas av hans omgivning. Karaktären lär vara baserad på författaren själv, som led av en ögonsjukdom vilken gjort honom nästan blind och därför beroende av hustrun.
Novellens Walter Mitty är en everyman, en symbol för alla och envar. Han utför inga verkliga hjältedåd. Faktum är att han sällan ens hinner slutföra dem i sina fantasier. Hans drömmar är heroiska, men präglas också av altruism. Som befälhavare på ett sjöflygplan ska han rädda besättningen genom en storm. Som krigspilot låter han en ung rekryt stanna på marken medan han själv beger sig ut på ett självmordsuppdrag som ska sätta stopp för den tyska världserövringen. Fokus ligger på själva dåden, som närmast sker i skymundan, inte på ära och belöningar.
Åtta år senare, 1947, gestaltades Walter Mitty på filmduken av Danny Kaye. Här kommer en annan blev filmens svenska titel. Och ”en annan” var det, också i betydelsen en helt annan Walter Mitty; en energisk ung streber på jakt efter prinsessan och halva kungariket. Författaren, som då han skrev novellen var anhängare av New Deal och Folkfronten och betecknades som ”fellow traveller” (sympatiskt inställd till kommunistpartiet utan att vara medlem), tyckte så illa om Hollywoods Mitty att han skrev en offentlig ursäkt till sin egen karaktär.
Tonen sattes redan i filmens första dröm. Där novellens huvudperson kämpat för att rädda sin besättning, och världen undan fascismen, är Danny Kayes Mitty kapten på ett handelsfartyg i storm. Nu är det inte besättningen som är viktig, det är den dyrbara lasten av kryddor som ska räddas, för att Mitty vill imponera på dess rike ägare och vinna dennes dotters hand.
När filmens Walter Mitty ramlar in i en äventyrshistoria också på riktigt handlar det återigen om att rädda materiell rikedom – holländska konstskatter som försvunnit under andra världskriget – och därigenom imponera på den glamourösa kvinna han älskar. I slutet blir han inte bara hjälte, han får också äntligen sin chefs respekt och befordras till en hög post på det stora populärlitterära förlag han arbetar på.
Där novellens Mitty drömmer sig bort från den moderna vardagens småaktighet, strävar filmens Mitty efter att klättra några pinnhål i den socio-ekonomiska hierarkin. Den senare förvandlar, genom en klichéartad mognadsprocess, sina dagdrömmar till den amerikanska drömmen och visar att den ljusa framtiden tillhör den som vet att kombinera kreativitet och flit. De många scenerna i ett elegant varuhus understryker filmens karaktär av efterkrigsoptimistisk hyllning till kommersialismens krafter.
När Ben Stiller nu tar Walter Mitty tillbaka till vita duken, nästan en människoålder senare, har Danny Kayes samtidsoptimism ersatts med sorglustig nostalgi. Där den förra filmen föddes med den amerikanska medelklassens guldålder, skildrar den nya samma klass nedgångsspiral. Stillers Mitty jobbar på den berömda tidskriften Life, känd för sina fotoreportage och med sin storhetstid förlagd just precis till åren under och efter andra världskriget. Nu ska den tryckta upplagan läggas ned och de anställda hotas med sparken. Att Mitty är ansvarig för hanteringen av fysiska fotonegativ, i en tid när endast en av tidskriftens fotografer, legendaren Sean O’Connell (Sean Penn), fortfarande använder film, understryker ytterligare hur Mitty blivit omsprungen av historien.
Liksom i den förra filmen dras Mitty här in i ett verkligt äventyr, nu med drag av moderna superhjältefilmer. Och liksom i den förra filmen söker Mitty respekt på arbetsplatsen och drivs samtidigt av önskan att vinna den han älskar. Men där respekt för människovärdet i den tidigare filmen oproblematiskt kopplades till framgång på marknaden står de båda här närmast helt i motsats till varandra. Den moderna kapitalistiska arbetsplatsen framställs som hopplöst brutal och vulgär. Det är genom att frigöra sig från dess materialistiska värderingar, under ledning av gurun O’Connell, som Mitty slutligen vinner allt men förlorar jobbet.
The Secret Life of Walter Mitty är på sitt vis en kapitalismkritisk film, men samtidigt en konservativ och kluven sådan. På ytan genom de ovanligt iögonfallande produktplaceringarna. På djupet genom dess strävan att återskapa en förlorad patriarkal kärnfamilj och ett idealiserat förflutet där arbetslivet präglades av respekt och yrkesstolthet; ett förflutet som på sitt sätt skildrades ärligare av den första filmens oförblommerade kommersialism. Dessutom lider Ben Stillers film svårt av Seinfeldsyndromet. Huvudpersonerna borde befinna sig i ett ytterst utsatt ekonomiskt läge, men lever ändå materiellt bekymmersfria liv. Därför kan de också göra den sorts romantiskt antimaterialistiska val som mest existerar i Hollywood.
En sympatisk novell har följts av två filmer. Båda ganska dåliga, men av klart historiskt intresse. Walter Mitty förblir en kameleont av sin tid.
