Lars von Trier är en man någorlunda mitt i livet, född 1956. Förhoppningsvis får han göra många filmer än. Ändå kan jag inte låta bli att se på Nymphomaniac som en sorts testamente; på en och samma gång en kommentar till, och ett försvar av, det konstnärliga arv dansken så här långt lämnat efter sig.
Ibland osammanhängande, ibland kryptiskt, andra gånger närmast övertydligt, tar filmen upp kritiken och skandalerna som kantat framför allt de senaste åren av regissörens karriär.
Ramberättelsen är inspirerad av Tusen och en natt, här förkortad till en natt. En kall och snöig vinterkväll hittar den gamle ungkarlen Seligman (Stellan Skarsgård) den misshandlade medelålders kvinnan Joe (Charlotte Gainsbourg) halvt medvetslös på marken i en gränd. Hon vill varken ha ambulans eller polis, bara en kopp te med mjölk. Joe följer Seligman hem till dennes spartanskt inredda lägenhet, där hon under nattens lopp berättar sitt livs historia för honom, kapitel för kapitel.
Joe är, enligt sin egen definition, ”nymfoman”. Seligman lever i böckernas värld. Han kallar sig för ”asexuell”, en beteckning som vi dock får anledning att betvivla. Han är också sekulär jude. Hans familj har alltid varit anti-sionistisk, vilket, påpekar han, inte har någonting att göra med anti-semitism. Seligmans noggranna redogörelse för sin etniska bakgrund, tillsammans med hur filmen tydligt visar hur han omfamnar sitt kulturella judiska arv – alldeles i inledningen ser vi honom exempelvis handla bakverk ur en disk märkt med en menora – kan vi förstås inte låta bli att sätta i samband med Lars von Triers provokativa nazistskämt vid filmfestivalen i Cannes 2011.
Joe berättar om ett liv vars dominerande drivkraft varit det sexuella begäret, en omättlig lust som kostat henne familj, vänner och jobb. Hon är nedtyngd av skuld, övertygad om sin egen syndfullhet. Seligman blir hennes ateistiske biktfader. Han tror inte på synd, men ger henne ändå en sorts syndernas förlåtelse. Genom att erbjuda förståelse, förklaringar och jämförelser ur litteraturen och religionshistorien både relativiserar och förmänskligar han det monster hon tror sig vara. Och det är här, i Seligmans lärda och didaktiska kommentarer till episoder ur Joes liv, och Joes svar och invändningar, som filmens hjärta ligger. De många sexscenerna som illustrerar Joes berättelser har inte alls samma nerv. Snarare finns det något distanserat och redovisande över dem, ibland med en tragisk ton, andra gånger med humor.
Joe för naturligtvis tankarna till Lars von Triers förmodligen allra mest utskällda karaktär, Charlotte Gainsbourgs namnlösa huvudperson, ”Hon/She”, ur Antichrist (2009). Också i Nymphomaniac faller snön. Och Joes lille son är nära att ramla över balkongräcket en vinternatt när hon lämnat honom ensam för att träffa en älskare. Men i motsats till ”Hon” får Joe en bakgrundshistoria och, i Seligman, en försvarsadvokat.
”Hon” framstod som en nidbild av kvinnlig sexualitet kopplad till en ondskefull naturs mörkaste krafter och ställd i motsats till en bräcklig manlig civilisation. Joes aggressiva sexualitet framstår i stället som en rebellisk reaktion på en förtryckande patriarkal sexualmoral. Det Joe vill är enbart att få leva ut sin sexualitet på samma självklara sätt som en man, med bibehållen respekt och utan att rätten till den egna kroppen därför ifrågasätts enligt ”hora-logiken”, alltså att en sexuellt aktiv kvinna avsäger sig rätten att säga nej. Seligman får säga det rätt ut: om Joe varit en man hade ingen höjt på ögonbrynen och hon hade inte ställts inför samma omöjliga val mellan sexualiteten och resten av livet. Jag hör här en sorts försvarstal från regissören själv, som ju anklagats för misogyna kvinnoporträtt inte bara i Antichrist: ”Det var så här jag menade hela tiden”, säger han.
Men samtidigt är också Nymphomaniac en film befolkad av stereotyper. Här finns den bittra, kyliga mamman. Och den snälla, intellektuella pappan. Här kopplas lärdom, livsinsikt och mentorskap till mannen. Och de enda svarta karaktärer som dyker upp blir levande fallossymboler representerande en farlig sexualitet (här kan man tänka på Ulrich Seidls Paradis: Kärlek). Lars von Trier förblir besvärlig.
Slutligen måste det påpekas att det vi nu får se, trots de fyra timmarnas speltid, är en ”förkortad och censurerad” version, framställd med regissörens godkännande men utan hans inblandning (enligt en textskylt som inleder filmen). Det talas om att regissörens egen, 90 minuter längre version, kommer att släppas så småningom. Enligt min mening är ”director’s cuts”, som regissörens egen version brukar kallas, inte sällan överlånga historier som resulterar ur en regissörs distanslösa brist på självkritik. Men, med tanke på Nymphomaniacs karaktär av nyckelfilm i Lars von Triers konstnärskap, ser jag den här gången med stor nyfikenhet fram emot att få se den ”ocensurerade” helheten.
