Vinter-OS i Sotji inleds i dag, och det är ingen underdrift att säga att IOK:s val av stad och land varit kontroversiellt. Den auktoritära ryska regimen och inte minst den vansinniga lagstiftningen mot homosexuella upprör många. Vetskapen om vilken internationell pr-vinst ett skickligt genomfört OS kan vara för en blodig diktatur – se bara på Tyskland 1936 eller Kina 2008 – förstärker avskyn.
Men hur obehagligt Vladimir Putins Ryssland än är i övrigt, så kan inte de allvarligaste övergreppen i samband med stora internationella evenemang enbart skyllas på en enskild regim.
Vare sig vi talar om herrfotbolls-VM i Brasilien eller Qatar, eller Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan, eller OS i Sotji, så innebär evenemangen inte bara en möjlighet att presentera en förskönad bild av förtryckarregimer eller att sminka över enorm ekonomisk ojämlikhet. De ger också en förevändning att röja bort icke önskvärd stadsbebyggelse – och dess lika lite önskvärda invånare.
De som bygger upp de skrytbyggen som ersätter slumkåkarna i exempelvis Rio de Janeiros världskända favelas behandlas ofta lika hänsynslöst som de som fördrivits. Från Qatar har rapporterna om rent slavarbete och dödsfall i ökenhettan varit många. Från Sotji har vi hört om tortyr av arbetare som krävt sin lön.
När Ukraina delade värdskapet för herrfotbolls-EM 2012 med Polen dog 20 arbetare under bygget av arenor i de båda länderna. Många fler blåstes på lönen. Arrangören UEFA intog en mycket kallsinnig attityd och erkände för ukrainsk press att man främst brydde sig om att arenorna blev färdiga i tid. Förhållandena för arbetarna kom i andra hand.
I Azerbajdzjans huvudstad Baku vräktes hundratals människor när deras hyreshus fick ge plats åt nya vägar fram till den specialbyggda Baku Crystal Hall där svenska Loreen tog hem sin jordskredsseger i Eurovision 2012.
Den 12 juni möter Brasilien Kroatien i den första gruppspelsmatchen i sommarens herrfotbolls-VM. Då beräknas 30 000 familjer ha tvingats bort från sina hem – enbart i Rio de Janeiro, som bara är en av tolv städer som nu rustar upp eller bygger nya arenor, vägar, parkeringsplatser och hotell inför turneringen. Bara på en enskild parkeringsplats låg tidigare hem för 300 familjer. De är nu hänvisade till en avlägsen förort i en annan del av jättestaden.
Krav på bojkott av exempelvis OS kommer med jämna mellanrum, och handlar då oftast om brist på demokrati i ett enskilt arrangörsland. Det är dags att vi höjer blicken och inser att fördrivning och hänsynslöst utnyttjande av framför allt byggnadsarbetare hör till det vanliga vid många av de största idrotts- och nöjesevenemangen, utan att internationella organisationer som Fifa eller IOK direkt höjer på ögonbrynen.
Det är i stället upp till oss andra att fråga oss till vilket pris vi egentligen är beredda att acceptera de stora sportevenemangen år efter år.
