Skolan är ett område där de flesta tycks ha bestämda åsikter. Det är därför lustigt att den grupp som påverkas mest av debatten, eleverna, samtidigt är den som hörs minst. Det är i alla fall sällan vi får se utbildningsministern ställas till svars inför elever. När detta nyligen skedde var det efter att många elever […]
Skolan är ett område där de flesta tycks ha bestämda åsikter. Det är därför lustigt att den grupp som påverkas mest av debatten, eleverna, samtidigt är den som hörs minst. Det är i alla fall sällan vi får se utbildningsministern ställas till svars inför elever. När detta nyligen skedde var det efter att många elever gett sig själva en röst genom att dela med sig av sina erfarenheter i sociala medier. Eleverna vittnade om otydliga betygskrav och ångest över att gå till skolan. Björklunds reaktion blev att avfärda det hela: enligt honom var kraven i själva verket för låga, och elevers ångest handlade till stor del om tjejer som pressade sig själva för mycket.
Björklunds reaktion är på många sätt typisk för vår tid. Att på detta sätt förlägga problemen till eleverna själva kan ses som ett uttryck för den individualisering av sociala problem som kommit att utmärka så mycket av politiken i övrigt. Dina svårigheter beror på dig: du tänker fel, handlar fel och väljer fel.
Det är en problemformulering i tiden. Ser vi till ett av Björklunds favoritområden, skolk, framträder det tydligt. För att bekämpa skolket, som både sägs vara en orsak till skolans kris och ett riskbeteende för kriminalitet, har han föreslagit en rad åtgärder. I ett uppmärksammat utspel 2008 föreslog han att skolkare skulle kunna tvångshämtas till skolan med polis. Inför valet 2010 gjorde han skolket till en av de viktigaste skolfrågorna och deklarerade senare, trots massivt motstånd från tunga remissinstanser, att ogiltig frånvaro skulle skrivas in i betygen. En åtgärd som bygger på avskräckning – du ska välja rätt. Efter den senaste och mycket uppmärksammade Pisa-undersökningen föreslog han att skolor skulle låsa dörren för elever som kommer för sent. Det är svårt att anklaga Björklund för att vara konsekvent i sina utspel: elever som kommer några minuter för sent ska kunna stängas ute från undervisning, medan elever som inte dyker upp alls ska kunna tvångshämtas till skolan av polis.
Intresset för skolk är givetvis inte nytt och eventuella samband mellan skolk och kriminalitet har länge uppmärksammats inom forskningen. Redan på 1970-talet ägnade sig Brottsförebyggande rådet åt frågan och föreslog en rad åtgärder, men utifrån en helt annan problembild. Skolk var ett symptom på att något var akut fel, resonerade rådet. Men felet lokaliserades inte till eleverna utan till skolan. Ville eleverna inte gå till skolan var det således skolans sätt att fungera som behövde ändras. Rådet föreslog även att skolkande elever kunde behöva hämtas till skolan, men inte av polis utan av andra skolkamrater, som plockade upp dem på vägen. Skolk var inte ett individuellt problem, det var hela skolans problem och ansvar.