Efter alla turer kring övervakning den senaste tiden kände jag mig tvungen att se om en gammal filmklassiker på temat, nämligen Sneakers från 1992. Det är en action-komedi med massor av stjärnor som Robert Redford, Dan Aykroyd, Ben Kingsley, Mary McDonnell, Sidney Poitier och den allt för tidigt bortgångne River Phoenix.
Sneakers börjar 1969 med att två studenter, som är nån sorts föregångare till dagens hackare, stjäl pengar från stora organisationer genom avancerade telefonbedrägerier. De behåller dock inte pengarna själva utan skickar dem vidare till i deras ögon mer sympatiska organisationer. Republikanska partiet får ge en saftig summa till The Black Panther Party. President Nixon får donera till en organisation som vill legalisera marijuana.
Polisen kommer dock på dem och griper den ena. Den andre, spelad av Robert Redford, undkommer, byter identitet men fortsätter sin bana som fifflare. När vi träffar honom igen 1992 testar han olika företag genom att försöka stjäla av dem för att på så vis avslöja luckor i deras säkerhet. Den numera mycket aktuella amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA tvingar honom dock att acceptera ett jobb. De vet vem han egentligen är och hotar sätta dit honom om han inte hjälper dem. Redfords karaktär dras sedan in i en härva där han stöter på både spioner och stortjuvar.
Sneakers är verkligen ingen glorifiering av NSA. Däremot verkar den vilja visa på behovet av signalspaning. Det finns en massa skumma typer där ute och någon måste hålla koll på dem. Men det är dock långt ifrån självklart att NSA är på de godas sida. I slutscenen anklagas NSA nämligen för att vilja spionera på den egna befolkningen. Något vi sedan Edvards Snowdens avslöjande förra året med säkerhet vet att de gör. NSA använder nätjättar som Google, Facebook, Yahoo, Skype, Youtube, Microsoft och Apple för att komma åt chatter, foton, mail, videos, sökhistorik, inloggningsuppgifter samt massor med information om användarna. Och då inte bara amerikanska sådana. Så Sneakers är i just det avseendet snarast dokumentär. Bara lite underdriven.
Det är läskigt nog. Världens största signalspaningsorganisation spanar på precis vem de känner för med vilka metoder de känner för. Problemet är att det finns en ännu fulare fisk därute som inte är ute efter att stjäla pengar utan gör samma sak som NSA. Kartlägger människor. Fast effektivare och i större omfattning. Den som vill göra en remake på Sneakers skulle givetvis behöva ta hänsyn till detta.
I kölvattnet av skandalen kring sajten Lexbase – där det gick att ladda ned domar i brottmål – lärde sig hela svenska folket ett nytt ord: datamäklare. Eller rättare sagt. Vi borde lärt oss. Lexbase är nämligen inget olyckligt undantag utan ett företag i en bransch som bara i USA omsätter 150 miljarder dollar per år. Vissa påstår att summan är ännu större. Redan 150 miljarder är dubbelt så mycket som landets regering lägger på övervakning. Precis som NSA samlar datamäklarna information om vad vi har för oss på nätet. Precis som Lexbase använder de också offentliga uppgifter. De samlar in uppgifter som butiker sparat om sina kunder, data från sociala nätverk, skulder, kredithistoria, adresser, mailkonton, telefonnummer, familjesituation, inköp av tv-program och böcker, prenumerationer, innehav av fordon och fastigheter, domar och dessutom mest intima personliga uppgifter. Särskilt preferenser är av intresse.
Datamäklarna sammanställer, analyserar och säljer sedan materialet till företag som vill sälja saker till oss, göra reklam eller påverka oss på annat vis. Ibland säljer de direkt till kund, som i fallet Lexbase. Och ingenting är heligt. Det finns exempel på datamäklare som sålt register över folk som utsatts för våldtäkt. Register över folk med olika sjukdomar. Över äldre spelmissbrukare. Över skyddade boenden. Ibland är kunden försäkringsbolag som vill kunna förutse sina kunders hälsa. Ibland företag som vill peka ut potentiella bråkmakare eller räkna ut sannolikheten för sjukfrånvaro hos någon de funderar på att anställa.
Huruvida någon har ”rent mjöl i påsen” är ointressant för datamäklarna. Såvida det inte handlar om att tjäna pengar på människors nyfikenhet kring just sådant, som i fallet Lexbase. De vill bara veta så mycket som möjligt om oss, så att de kan ta riktigt bra betalt när de säljer informationen till vem som helst som är villig att betala.
Så när den där remaken på Sneakers väl är ett faktum kommer en betydande del av handlingen troligen att utspela sig på Lexbase eller på någon annan datamäklares kontor. Om det inte hunnit dyka upp en ännu fulare fisk till dess alltså.
