Den uppmärksammade Svt-serien Fittstim –min kampvisar oss en Belinda Olsson som i tre timmar går runt och letar efter feminismen – hos omskrivna Bara Bröst-grupper i olika former via jämställdisten Pär Ström och slutligen kanske mest av allt i Belinda själv.
Vad hände, vart tog den vägen, gick vi snett eller gick vi för långt? Svaret har varit ganska entydigt från de som uppfattar sig själva som feminister. Det cirkulerar olika typer av hemsidor där man kan se ett uppdaterat svar på frågan ”Har feminismen gått för långt?”. Svaret har varje dag jag tittat efter varit ett rungande NEJ! Ibland med det hoppfulla (eller hotfulla, beroende på vem du är): ”Om den går för långt kommer du att märka det”. Oavsett vad man anser om Fittstimsprogrammen så har de satt fart på den feministiska debatten och det var behövligt. Kanske den bestående effekten av programserien är att vi enas om att det är ett slöseri med att ägna den lilla tv-tid som ges åt feminismen till att sitta och prata med Pär Ström om vad han tycker om kvinnokampen.
Medierna vill ha en ny berättelse med nya bilder och lyfter därför upp allt som känns piggt och spännande. Men det är inte feministernas fel att berättelsen om patriarkatet känns tradig. Det är orättvisorna som består, inte feministerna som saknar fantasi. Även om ingen rapporterar från skurhinken står den fortfarande där och stinker – och det spelar ingen roll om den målas i guld och glittriga färger. Det är ingen kritik av hur nya generationers feminister för sin kamp eller skriver sina sånger. Det är viktigt att vara tydlig med det – inte ens den i mina ögon mest felriktade eller misslyckade feminismen är ansvarig för patriarkatet.
Inte ens tre bortslösade timmars tv-program om feminism kan hållas ansvarigt för patriarkatet. Felet med Pär Ström är Pär Ström. Min generations feminister är knappast klara med sin kamp och inte heller Belinda borde behöva bli nostalgisk – som om så mycket vatten hade runnit under broarna. Den dagen vi kan göra ett tv-program där en undersköterska tycker att hon fått för hög lön, då ska också jag bli nostalgisk. Till dess får vi ta det en gång till – det måste fortfarande sägas. I dag är stora grupper kvinnor inte alls oroade över om Rut-bidraget avskaffas eftersom de aldrig ens skulle komma på tanken att ha råd med hemhjälp – subventionerad eller ej.
Samtidigt försvarar högavlönade kvinnor Rut-bidraget med näbbar och klor eftersom det är en förutsättning för att deras ”livspussel” ska gå ihop. Vem är det som äger medierna? Vems problem läser du mest om? Det är inte okunskap som är problemet.
Vi vet att kvinnor oftare jobbar deltid, oftare har tunga omsorgsjobb med låga löner och oftare har sämre hälsa, men ändå händer det alldeles för lite. En feminism värd namnet sätter kampen för alla kvinnors rätt att kunna försörja sig högt på dagordningen. En feminism värd namnet kan aldrig acceptera skattesänkningar i kommunerna så länge en enda kvinna är underbetald.
Här har ni namnen på dem som just nu är ansvariga för att feminismen står och stampar: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maria Arnholm. Inte Femen eller Ebba Witt-Brattström. Om vi får en regering efter valet som accepterar skattesänkningar innan den rättat till orättvisor, eller en regering som tillåter välfärdsföretag att göra vinst på att kvinnor är underbetalda – då är det inte en feministisk regering. Då får vi också ta vårt ansvar. Då är det inte en regering Vänsterpartiet borde sitta i. Vi har bytt regering en massa gånger – nu är det dags att byta politik.
Det finns säkert en mängd feminister som tycker att jag fokuserar på fel saker här. Det är bra. Jag välkomnar en sådan debatt – rätta mig om jag har fel. Vi har lång väg att gå innan vi har gått för långt.
