Sent på fredagseftermiddagen tog kronofogdemyndigheten beslut om att verkställa avhysningen av de rumänska migranterna i Stockholmsförorten Högdalen. Enligt beslutet kommer kronofogden att med bärgningsbilar och röjningsmaskiner riva den tillfälliga boplatsen av masonitskjul, presenningar och husvagnar. Flera har därför redan börjat flytta till en annan plats.
– De kom till lägret och sade åt oss att flytta. Om vi inte flyttade oss skulle de komma med bulldozrar och förstöra allt, säger 21-åriga Radu Marian-Draghia, en av de boende, under arbetet med att resa ett nytt skjul på en ny plats i Stockholms utkant. Han kom till Sverige och lägret i Högdalen för tre dagar sedan med hopp om ett jobb. I Rumänien hade han gett upp hoppet efter att han funnit alla dörrar till att försörja sig stängda. – En kompis berättade att man kunde få jobb i Sverige och jag hoppas kunna hitta ett. Om jag inte gjort det skulle jag inte kommit hit, säger han. Han har varit och skrivit in sig på Arbetsförmedlingen.
– De var trevliga. De hjälpte mig att skriva ett cv och sade att de skulle ringa mig om något dök upp. Men chanserna för att få ett jobb är mycket liten. Landsmännen i lägret har inte lyckats få något. En del av dem har till och från vistats i landet i tre år. Sannolikheten att han som de andra kommer att få försöka överleva genom att tigga är stor.
– Jag tigger om pengar för dagen. Människor har ett gott hjärta. Jag har min fru kvar i Högdalen. Kommer hit när vi byggt, säger Vasilij med en blandning av ord på olika språk.
Bland de som är kvar i lägret i Högdalen råder oro över vad som ska hända. Det vilar en våt dimma över masonitskjul och husvagnar. Det är rått och kallt och marken vattensjuk vilket gör att allt sjunker ned i en mörkbrun lervälling. Situationen kan inte beskrivas som annat än ren misär. Men enligt Vaduva Viorica Victoria finns det inget alternativ.
– Vart ska vi annars gå? Ingen kan få någon annan bostad. Men vi är rädda för vad som ska hända med oss. I många andra länder har vi blivit förföljda och man har bränt våra bostäder, säger hon. De flesta som bor i lägret tillhör olika rumänska romska folkgrupper.
Vaduva Viorica Victoria förnekar bestämt att hon är ”zigenare”. Hon är rudari, en romsk folkgrupp med tusenårig historia i Rumänien, som inte talar romani. Men i Rumänien och i övriga Europa spelar skillnaden inte någon större roll för bemötandet, eller villkoren på bostads- och arbetsmarknaden. Diskrimineringen mot de romska folkgrupperna i Rumänien bedöms som svårast i hela Europa, arbetslösheten är skyhög.
– Här är vi kalla i snön och regnet, vi är sjuka och utan bostad, men vi lyckas i alla fall skrapa ihop lite pengar, säger hon. Hon berättar att hon i flera år innan krisen slog till arbetat som hushållerska i Spanien. Nu hoppades hon på arbete i Sverige.
– Jag är en bra människa. Jag tänkte att man kunde hjälpa mig genom att ge mig ett arbete, säger hon. Socialtjänsten har erbjudit alla en biljett hem till Rumänien. En del av de boende i de tre lägren i Högdalen har accepterat erbjudandet, andra väljer att stanna på platsen. Men Vaduva Viorica Victoria ser inte hur en hemresa ska kunna förändra hennes situation.
I samband med den debatt som blossat upp kring de rumänska romerna här och i Rumänien, har kritik riktats mot den rumänska statens diskriminering. Men kritiken avfärdas av Răduţa Matache, Rumäniens ambassadör i Sverige. I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver hon problemet ligger i romernas ovilja att integreras i det rumänska samhället. ”Det finns omfattande program i Rumänien för ’positiv särbehandling’ av den romska befolkningen”. Enligt henne finns försäkring för sjuka och gravida.
– Det är lögn alltihop. I mitt land hjälper de inte någon att bygga ett hus, skaffa mat. De hjälper inte sjuka med diabetes eller cancer, de gör ingenting. Rumänien är mitt hemland, men det är skit och presidenten också, säger Vaduva Viorica Victoria.
Med den förestående vräkningen vilande över sig ska hon med frivilliga aktivister försöka flytta husvagnen till den nya platsen. Hur länge de kan stanna där är mycket osäkert. Hon är stark och bestämd att försöka klara sig i Sverige för att kunna skicka hem pengar till sina barn i Rumänien. När hon sedan pratar med sina grannar i Högdalenlägret är hennes ögon röda. På måndag kommer Kronofogdens grävskopor.
