Medlingsinstitutets statistik från förra årets avtalsrörelse har publicerats, och det är sorglig läsning. 2013 bjöd på ett rekord i antal strejkdagar. Rekord som i att de var rekordfå till antalet alltså.
Tjänstemannafacket Unionen sticker ut med sin två månader långa strejk på callcentret Focus CRS AB i Fränsta. Trots att det var en lokal strejk mot ett enskilt företag utgör den med sina 442 förlorade arbetsdagar mer än 7 procent av det totala antalet strejkdagar 2013.
Annars kännetecknades de stora varslen av att följa samma förutsägbara mönster. Ett LO-förbund varslar om strejk för ett rejält antal medlemmar, strejken bryter ut – och efter alldeles för kort tid går förbundet med på ett alldeles för lågt bud.
Inför Kommunals busstrejk i somras förutspådde en bussförare Arbetaren talade med att förbundet skulle vika ned sig.
Efter att strejken var över uttryckte sig ett arbetsplats- och skyddsombud i Södertälje så här till Kommunalarbetaren: – Det är många som har frågat mig vad vi egentligen har strejkat för.
Man strejkade enligt egen utsago för elva timmars dygnsvila, mot delade turer och för anställningstrygghet vid upphandlingar. Man avbröt sin strejk efter en dryg vecka utan avtalad elva timmars dygnsvila, utan garantier mot delade turer och utan att ha fått någon verklig anställningstrygghet vid upphandlingar.
Transportarbetarnas strejk i våras varade en timme mitt på dagen. Förbundet uppgav sig vara nöjt med avtalet som inskränkte arbetsköparens möjligheter att ta in bemanningspersonal – samtidigt innebär missbruket av reglerna för cabotage att avtal mellan de svenska parterna blir allt mindre värda när förare för utländska åkerier kör inom Sverige med helt andra villkor.
Transport borde ha låtit bilarna stå längre än en förlängd lunchrast, för att visa arbetsköparen att det kan bli problem om man bråkar med transportarbetare i en ekonomi där allt mer av lagerhållningen flyttats över till utrymmet i lastbilssläpen. Varför inte ta lite skäll om ”oansvarighet” för att göra den poängen?
Men svenska fack är inte vana att ta till strejkvapnet. Det märktes inte minst under höstens strejk bland Seko-ansluten fartygspersonal, där facket inte ens förmådde hindra strejkbryteri. Frågan vad ett fackförbund som inte ens klarar att strejka ordentligt egentligen ska vara bra för infinner sig gång på gång.
Totalt förlorade svenska arbetsköpare 6 192 arbetsdagar på grund av strejker. Det är det lägsta antalet strejkdagar på ett år denna sida millennieskiftet enligt tidningen Lag&Avtal.
Som bekant beror detta knappast på att den svenska arbetarrörelsen står så stor och stark att arbetsköparna går med på varje krav av ren självbevarelsedrift – tvärtom. Ändå lägger man inte den tyngd man ändå har bakom kraftigare krav än dem man nöjer sig med i dag.
Arbetares makt vilar ytterst på strejkvapnet. Det är upp till arbetarorganisationerna att använda den eller låta bli.
