Ida Börjel är kanske den svenska poet som jag har högst förväntningar på. Inte bara för att hon är så bra, utan för att det är ett författarskap utan egentliga mellanböcker.
Lägstanivån är slående hög, såväl i det senaste verket Konsumentköplagen (2008) som i den tidigare Skåneradio (2006), där hon transkriberade det separatistiska Skånepartiets närradiokanal. Jag tror att det har att göra med hennes grundlighet. Där många andra skriver poesi som de tror att den ska vara, vilket får till följd att dikterna lika gärna hade kunnat se lite annorlunda ut, är det som att Börjels texter kan motivera att de existerar i just den form de gör.
Men Ma, alltså. Det är Börjels första verk på sex år. Först associerar jag titeln till Willy Kyrklund och hans Mästaren Ma (1953), en bok som förekommit åtminstone tidigare i Börjels diktning: i den infallsrika debuten Sond (2004) finns ett avsnitt med en ”naturlyrisk sampling” av Kyrklunds text. Men ”ma” kan också betyda moder. Som en sådan uppträder ordet redan på diktens första sida, i samband med att ”jorden: moderjorden” tar form och urkontinenten Pangea delas. Ma, den ursprungliga modern: den som i grekisk mytologi hette Gaia, var mor till himmeln och havet, och den första att födas i begynnelsens bottenlösa Chaos.
Att texten inleds med att berätta om jordens uppkomst säger en del om ambitionerna. Klangmässigt ligger Ma långt ifrån Börjels tidigare, mer ystert ordvitsande produktion. Även om frågor om existensens villkor varit närvarande också i den är det först här hon går verkligt djupt. Texten utmärks av ett nästan patologiskt patos. Den vill inte blunda, inte ironisera. Därmed räknar den upp allehanda övergrepp som präglat den mänskliga samvaron: Zyklon B, sextontimmarsskift, deporteringar, mikrolån, tomhet. Allt är satt i högerspalten, vid kanten, så att läsaren slipper öppna boken helt och fullt ut konfronteras med våldet. Det är mycket snyggt.
I viss mån är Ma fortsatt förankrad i den konceptualism som präglat Börjels skrivande, med fasta regler som ramar in texterna. Just här känns strukturen igen från den danska poeten Inger Christensen och hennes Alfabet (1981). Christensens dikt går igenom alfabetet från A till N. Antalet strofer under varje bokstav ökar i enlighet med Fibonaccis talserie – de föregående talen läggs till varandra, alltså 1, 1, 2, 3, 5, 8, etc. Som en bas genom texten går verbet ”finns”. ”Aprikosträden finns”, skriver Christensen: ”bräkenväxterna finns”, och så vidare.
Börjel följer Christensen så långt att också hon delar upp texten i alfabetiska avsnitt. Hennes tonart är emellertid en annan. ”Finns” står här i imperfekt. Börjel skriver efter ”giftet” och ”gråterskorna”, efter ”boskapsvagnarna med en halv miljon tjetjener i Kazakstan”. Det kan tolkas som att texten situerar sig själv i det utopiska, som för att påminna om att världen är föränderlig, att något annat över huvud taget är möjligt på andra sidan. Å andra sidan erbjuds här inga löften om hur det ser ut där diktjaget befinner sig. Det kan lika gärna huka i apokalypsens sotiga spillror.
Så långt är Ma en svindlande topografisk kulturhistoria. Vi hinner komma till M innan formeln ändras. Här inträder så en ny röst, den här gången i vänsterspalten. Det är ett självtvivlande jag som talar. Hen konstaterar: ”det kan inte skrivas/jag kan inte/jag kan inte”. Ångesten som dittills bara associerats till och legat som undertext spränger fram i ett tillstånd av total sårbarhet.
Brottet med det tidigare tonläget är radikalt. Kanske är det också nödvändigt. Även om läsaren vet rent intellektuellt att våldsdåden som texten radat upp är motbjudande, riskerar denna fundamentala insikt att dränkas av deras blotta antal. Namnen på städer och ismer blir till ord, till tom Wikipediakunskap. När så den lilla strimma av desperation plötsligt gör sig hörd är det som en chock. Man påminns: men det är ju människor det handlar om! Hela tiden!
När vänsterrösten senare återkommer – om det är samma, vill säga – är det i form av en moder, Ma. Hon säger: ”att bli förälder är att kunna döda/för sitt barn”. Men barnet här är eventuellt redan dött. Åtminstone befinner sig diktjaget vid en grav. Vilket barn är det som gått förlorat? Vi vet inte. Vi vet bara att vi lever, och att det ibland inte finns något outhärdligare än det.
Jag läser Ma som ett lysande, klokt, djärvt försök att finnas till i världen. Som bärandes på viljan att artikulera det osägbara. Vilket egentligen är den enda värdiga ambition litteraturen kan ha.
