Hört talas om Philip M. Strub, eller Phil som vännerna i Hollywood kallar honom? Förmodligen inte. Men om du konsumerar en del amerikansk actionfilm är du garanterat bekant med resultatet av hans arbete. Tack vare Phil Strub hade exempelvis soldaterna Tom Cruise mötte, när han flydde undan invaderande utomjordingar i War of the Worlds, ”bestämda” ansiktsuttryck och inte sådana präglade av ”zombie-lik förtvivlan”, som det ursprungligen stod i manus.
Phil Strub är sedan 1989 chef för den amerikanska krigsmaktens filmavdelning och därmed, säger vissa, en av de inflytelserikaste männen i Hollywood. Det är hans bedömning av manus som avgör om en filmproduktion ska få stöd av militären eller inte. Och det handlar om stora pengar för filmbolagen. Den som passerar nålsögat får tillgång till allt från stridsflygplan, hangarfartyg och u-båtar värda miljarder, till det allra senaste inom handeldvapen och stridsexpertis. I gengäld kräver Pentagon att alla föreslagna ändringar i manus genomförs, att det därefter filmas precis så som Pentagon godkänt det, samt att den färdiga filmen förhandsvisas för militären.
Sedan systemet formaliserades under kalla krigets inledning har ungefär samma princip gällt för att ett filmprojekt ska få stöd: filmen ska framställa militären i gott ljus inför både skattebetalare och politiker. Det betyder exempelvis att manus regelbundet tvättas från referenser till rasism, pennalism och krigsbrott. Och att skurkar ändras från militärer till civila eller ges rätt nationalitet alltefter vad det internationella läget kräver.
Men allra viktigast är att en film ska vara bra för rekryteringen. Därför räknas Top Gun (1987) som det mest framgångsrika samarbetet mellan Hollywood och militären. Flottan satte upp rekryteringsbås i biograferna när den visades och det uppskattas att antalet unga män som ville bli piloter i flottan femfaldigades i filmens spår. Med sikte på morgondagens rekryter hjälpte militären också under flera år barn-tv-programmet Mickey Mouse Club med att producera inslag som presenterade soldatlivet som en enda lång spännande lek i vackra miljöer. Som en manusförfattare och före detta officer uttrycker det i journalisten David L. Robbs bok Operation Hollywood: ”Om man vill att folk ska ge sig in i eldstrider måste man romantisera det.”
Bland de många filmer som uppmärksammat Phil Strub med ett ”special thanks”, eller motsvarande, i eftertexterna märks Captain Phillips, Transformers-serien, Iron Man, Flags of Our Fathers och Black Hawk Down. Den senaste i listan är nu bioaktuella Lone Survivor, årets överraskningshit så här långt i USA. Filmen är ytterligare en i raden av kärleksförklaringar till elitsoldaterna i Navy SEALs som Hollywood bjudit på efter den summariska avrättningen av Usama bin Ladin (dessa inkluderar ovan nämnda Captain Phillips, Zero Dark Thirty, Code Name Geronimo och Act of Valor).
Liksom de tre förstnämnda bygger Lone Survivor på en verklig händelse. Och precis som Captain Phillips är den baserad på en bok skriven av den person som blivit till filmens hjälte, här prickskytten Marcus Luttrell (Mark Wahlberg). Luttrell och tre Navy SEAL-kollegor skickades i juni 2005 ut för att döda en lokal afghansk motståndsledare, Ahmad Shah. Men de upptäcktes och hamnade i eldstrid med Shahs män. Alla utom Luttrell dödades, liksom ytterligare 16 amerikanska soldater när en helikopter som sänts till undsättning sköts ned.
Lone Survivor har berömts för sin realism, men är i själva verket varken särskilt realistisk eller sannfärdig. Den påminner mycket om en gammaldags cowboy & indianfilm, där en ”vilde” faller för varje kula medan de vita länge tycks odödliga. Realismen ligger främst i skildringen av skottskador, vilka uppvisas med en närgången estetik influerad av nyare skräckfilmer, som Saw eller Hostel. Ovanpå alltihop har vi en huvudperson som hämtad ur Mel Gibsons The Passion of the Christ. En blodig, halvnaken Luttrell får till och med symboliskt ”dö”, när han får hjärtstillestånd, och bringas tillbaka till livet med elchocker, något som inte hände i verkligheten. Andra avvikelser från sanningen inkluderar dubblerandet (minst) av antalet afghanska krigare och de helt felaktiga påståendena att Shah var medlem i al Qaeda och att han var ansvarig för 20 amerikanska marinkårssoldaters död en vecka tidigare. Attacken på den by Marcus Luttrell får skydd i är också rent påhitt, liksom att Luttrell var nära att halshuggas (filmens andra fiktiva halshuggningsscen, för övrigt).
Lägg därtill den romantiskt idealiserade skildringen av de amerikanska elitsoldaterna som självuppoffrande, kärleksfulla dödsmaskiner (Kristus möte Nietzsche), deras totala lydnad och lojalitet, och bristen på all historisk och samtida kontext (Luttrell och hans kollegor är stationerade på Bagrambasen, men av den tortyr som pågår i fängelset vägg i vägg ser vi förstås ingenting), så förstår vi vad regissören och manusförfattaren Peter Berg menar med att han velat ”uttrycka patriotism på ett sätt som inte känns politiskt”. ”Opolitiskt” betyder här okritiskt. Okritisk lydnad. Mitt land, rätt eller fel. Denna blinda krigspatriotism, godkänd av Pentagon, borde kanske intressera en framtida utredning av våldsbejakande extremism inom kulturen?
