I semesterorten Davos i de schweiziska alperna härskar åter lugnet. Taggtråden har tagits bort, de svarta limousinerna har kört iväg och dånet från helikoptrarna hörs inte mer. World Economic Forums årliga sammankomst, nummer 44 i ordningen, är över och de självutnämnda världsledarna har åkt hem. För ett decennium sedan utmanades elitens sammankomst av antiglobaliseringsaktivister, i dag kan de träffas i det närmaste ostört.
WEF:s faktiska relevans är omstridd. För Oliver Classen, presstalesperson för den schweiziska organisationen Berne Declaration, är mötet en uppvisning i symbolpolitik där mordbrännare klär ut sig till brandmän i några dagar. Martin Hojsik, kampanjsamordnare på Action Aid, kallar WEF ett diskussionsforum för den ekonomiska och politiska eliten. Ingen av de båda organisationerna deltar, men det gör Winnie Byanyima, vd för biståndsorganisationen Oxfam International.
– WEF kan bidra med ett gynnsamt klimat för uppriktiga diskussioner, säger hon till Arbetaren. Även WEF:s självbild är kluven.
Å ena sidan gör det anspråk på att vara inget mindre än ”den främsta sammankomsten för att utveckla och skapa globala, regionala och industriella agendor”, samtidigt som det är ”hängivet uppgiften att förbättra världen”. Så fort WEF får kritik för att sakna demokratisk legitimitet tonar det ner sin egen betydelse, och hävdar att det bara är ett forum för diskussioner där inga beslut tas.
Samtidigt är det många företagare och politiker från alla delar av världen som inte främst dras till WEF på grund av dess officiella program, utan för möjligheten att möta så många potentiella affärsförbindelser som möjligt på kort tid bakom stängda dörrar. I år gästade mer än hälften av direktörerna för världens 1 000 största företag WEF, tillsammans med över 30 regeringschefer och ledarna för ett stort antal internationella organisationer.
Bara några dagar innan WEF inleddes satte Oxfam ljuset på ekonomisk ojämlikhet i världen. Enligt Oxfam ägs halva världens rikedomar av en enda procent av befolkningen, medan den halva av världens befolkning som äger minst tillsammans har lika mycket som de 85 rikaste personerna på jorden. Winnie Byanyimas slutsats är tydlig:
– Vi kan aldrig vinna kampen mot fattigdomen om vi inte gör något åt ojämlikheten. På den senaste tiden har även WEF upptäckt ojämlikheten. ”Vi har inte råd att låta nästa globaliseringsepok skapa lika mycket risker och ojämlikhet som den skapar förutsättningar”, skrev WEF:s grundare och styrelseordförande Klaus Schwab innan han reste till Davos. Hans forum hade varit ett tillfälle att ta upp frågan på allvar inför världens samlade ledare. Till och med U2:s sångare Bono slog för en gångs skull huvudet på spiken:
– En del av brottslingarna häromkring bär inte skidmasker – de har skidor på fötterna.
– Om jag hade en särskild agenda så var det ojämlikheten, säger Winnie Byanyima.
Oxfam uppmanade WEF:s deltagare att stödja progressiv beskattning och att sluta smita från sina egna skatter, att sluta använda sin rikedom till att skaffa sig politiska fördelar och att vara öppna med alla investeringar i företag och stiftelser.
– I Afrika utnyttjar multinationella företag, särskilt i råvarubranschen, sitt inflytande för att undgå skatter och pålagor, vilket minskar staternas resurser för fattigdomsbekämpning, säger han. Utvecklingsländer förlorar varje år miljarder dollar på grund av multinationella företags skattesmitande – pengar som i stället på ljusskygga vägar hittar till skatteparadis som Schweiz.
Alex Cobham, forskare på Center for Global Development, har precis publicerat sina senaste beräkningar.
– Enligt våra försiktigaste uppskattningar förlorar utvecklingsländer minst åtta miljarder dollar till Schweiz varje år, det kan vara så mycket som 100 miljarder, säger han. En av de viktigaste metoderna företagen använder för att undgå skatt, få det att se ut som om vinsten är lägre än den egentligen är och att flytta över den, är så kallad transfer pricing. Råvaror som utvinns i utvecklingsländer säljs under marknadsvärdet till andra delar av företaget förlagda till skatteparadis. Därifrån säljs de vidare för betydligt högre priser. Varorna i sig kommer aldrig i närheten av skatteparadisets territorium.
– All storskalig varuhandel med Schweiz är värd att syna i sömmarna, säger Alex Cobham.
I dag är Schweiz centrum för råvaruhandeln i världen, särskilt för olja, metaller och vete. Nära hälften av världens råvaruhandel, en marknad som omsätter 1 900 miljarder dollar per år, kontrolleras av multinationella företag med huvudkontor i Schweiz, som till exempel GlencoreXstrata och Mercuria. Dessutom har många andra företag viktiga avdelningar i Schweiz. De senaste åren har de krav på transparens som länge ställts till slut hittat upp på dagordningarna hos G8, G20, OECD, EU och FN. Globala kampanjer som Publish What You Pay har nått framgångar, den senaste är de nya reglerna i EU:s bokförings- och transparensdirektiv. Olje-, gas-, gruv- och skogsföretag åläggs att berätta i detalj vad de faktiskt betalar till stater. 2010 införde USA liknande lagstiftning. Extractive Industries Transparency Initiative, EITI, får också ökande stöd. Enligt EITI ska medlemsstater och företag vara offentliga med sina utbetalningar. Men alla dessa regleringar har brister. EITI utmäter exempelvis inga sanktioner, och viktiga gruvländer som Angola och Colombia är inte med. EU-direktiven kommer att påverka råvarubolagens gruvverksamhet, men påverkar inte det stora affärsområdet som är handel med råvaror. Schweiz regering arbetar för närvarande med nationell reglering av råvarubranschen. Alex Cobham tror att trycket ökar.
– De nya kraven om transparens som kommit efter finanskrisen har redan lett till betydande förändringar för banksektorn i landet, säger han.
På WEF var varken känsliga ämnen som skattesmitning och transparens inom råvaruhandeln, eller Schweiz roll i hanteringen, uppe på dagordningen.
– Stödet för den rådande ordningen är starkt, och den relativa tystnaden kring de här frågorna i Davos kanske reflekterar det, säger Alex Cobham.
– Men processen är igång. Oxfams Winnie Byaniymia delar Alex Cobhams tillförsikt.
– Davos var ett bra tillfälle att fortsätta få in dessa frågor i det allmänna medvetandet och högre på den politiska dagordningen, säger hon till Arbetaren.
Andra organisationer som Berne Declaration är mer kritiska till Davos.
– Skattesmitning är en grundläggande aspekt av multinationell affärspolicy, säger presstalespersonen Oliver Classen.
Enligt honom kan endast strikta världsomfattande regler motverka sådant agerande och motverka ojämlikheten.
Att stärka globala regelverk är dock precis vad WEF:s ordförande Klaus Schwab hävdar att organisationen gör.
– Det är enbart cyniskt, säger Oliver Classen.
– Schwab är en ulv i fårakläder. Han vet mycket väl att det är hans medlemmar som i åratal gjort allt de kan för att motarbeta globala regler.
