Huvudpersonen i den katalanska författaren Enrique Vila-Matas Dublinesk (på svenska 2013) är en figur vi träffat förr i litteraturen: Samuel Riba, före detta omsusad förläggare, numera pensionerad nykter alkoholist och fast i en känsla av meningslöshet. I det digitala samhället finns ingen plats för sådana som han. Större delen av tiden tillbringar han framför datorn, googlandes på sig själv och sina författare i hopp om att någon ska tycka att han är betydelsefull. Hustrun säger att han liknar en förvuxen så kallad hikikomori, en japansk ung man som fastnat vid skärmen.
En dag får Riba ett infall och beslutar sig för att resa till Dublin. På Bloomsday, dagen då James Joyces Ulysses utspelar sig, ska han hålla en begravning för Gutenberggalaxen. Som för att ta kontroll över sin egen patetik. Det tryckta ordet är dött; leve det!
En annan bok som publicerades förra året och som jag någonstans associerar till under läsningen, är Steve Roggenbucks if u dont love the moon your an asshole. Det är en text som med alla mått mätt är något helt annat än Vila-Matas lite gubbigt europeiska roman. Roggenbuck är född 1987 och aspirerar enligt egen utsaga på att bli ”litteraturens Skrillex”, producenten som går i täten för en amerikansk och laptopskränig avart av dubstep som lite elakt kallats brostep och som tonåringar kräks till.
Och det måste man säga att han har lyckats med. Roggenbucks estetik är ett amalgam av allt samtida. Medvetet infantila och felstavade dikter samsas med selfies och youtubeklipp där Roggenbuck springer runt i Pokémonmask och skriker YOLO. I if u dont love the moon…, som i mycket annat han gjort, råder ett slags hysterisk självhjälpsretorik: ”LISTEN TO RAP SONGS & WORK HARD”, skriver han; ”if u act like today is just another day, thats what it will be”.
Både Vila-Matas och Roggenbuck skriver med ovanlig transparens genom ett filter av referenser. I Dublinesk för Riba ständiga interna dialoger med både verkliga och fiktiva författare. Genomgående i Vila-Matas produktion är just närheten till den huvudsakligen modernistiska kanon som författaren skriver in sig själv i. Texter som Bartleby & Co. (2001), och kanske ännu mer Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen (1985), utspelar sig i ett universum så litterärt att man som läsare nästan känner att man knackar på och stör i läsningen. Roggenbuck å sin sida inleder if you love the moon… med att citera bildtexten till en selfie som Justin Bieber lade upp på Instagram: ”Uh oh swagtime”.
Kanske gestaltar både Vila-Matas och Roggenbuck ett slags existentiell rastlöshet. Ribas av det mer letargiska slaget, med Dublinresan som självmedicinering mot tappat fotfäste. Roggenbucks däremot yttrar sig i sockertung poetisk adhd, där allt ska få plats och inget fullbordas i egentlig mening. I if you dont love the moon är det få inslag som härleds av något föregående. Raderna bara staplas på varandra, i protest eller mani. Det är dikt för smartphonegenerationen: dödsmässa för Gutenberg.
Veckans tips: I förlaget ellerströms serie med Virginia Woolfs essäer har det nu kommit en tredje volym. Den bär namnet Böcker och handlar specifikt om litteratur och skrivande. Jag tror att den är toppen och ett strålande tillfälle att bekanta sig med de mindre skönlitterära aspekterna av Woolfs produktion.