Det är oroligt på flera håll i Östeuropa. I Bosnien Hercegovina gör befolkningen uppror mot en korrumperad maktelit och den nationalism de använt för att behålla sin makt alltsedan 1990-talets inbördeskrig.
I Ukraina utkämpas våldsamma gatustrider mellan polis och demonstranter som kräver regeringens avgång.
Dessa två proteströrelser skiljer sig åt på fundamentala vis.
Upproret i Bosnien har inte pågått särskilt länge, och saker och ting kan förändras snabbt, men i nuläget verkar det ha karaktären av en folklig antinationalistisk resning. Man vänder sig mot överhetens ideologi och arbetar med direktdemokrati och stormöten för att göra de formella maktstrukturerna överflödiga. De fackliga organisationerna är djupt involverade, vilket i sig gör det svårare för olika politiska grupper att kuppa rörelsen. Staden Tuzla är en av de platser som utmärker sig, precis som den gjorde under kriget för 20 år sedan, då Tuzlaborna vägrade spela med i den etniska rensningen utan stod för att man kunde fortsätta leva tillsammans vad än nationalister på båda sidor krävde.
I Ukraina har den breda folkliga resningen gått i en alltför vanlig fälla. Det är lätt att gå ut på gatorna för att kräva rättvisa. Är man tillräckligt många går det till och med att stanna kvar, bygga tältläger på torg och hålla ut. Men när det hettar till i sammandrabbningarna med polisen krävs disciplin, organisation och styrka på gatan. Det som betyder något långsiktigt är inte de första vårkänslorna som kommer av en riktigt stor folklig protest, utan vem som fortfarande står upp när tårgasen skingrats. Och det är inte nödvändigtvis de trevligaste grupperingarna.
Vi har sett det historiskt i Ryssland 1917 och i Iran 1979 för att ta två övertydliga exempel. Vi såg det i Egypten nyligen och vid jättedemonstrationerna i Brasilien förra året. Breda folkliga resningar tas över av auktoritära politiska partier och liknande organisationer med en egen agenda – helt enkelt för att de är mer välorganiserade och målmedvetna. Inte sällan har de också uppbackning från en eller annan främmande makt.
I Ukraina har högerpartiet Svoboda, tills relativt nyligen ett öppet nazistiskt parti, funnits med i protesterna från första början. Det har dessutom under vintern blivit allt tydligare att demonstranterna blivit beroende av det rent fysiska understödet från den högerradikala grupperingen Pravy Sektor, som är de kamouflageklädda personer i gasmasker, hjälmar och sköldar som kan ses slåss mot polisen på Kievs gator.
Den som skapar sig en sådan styrka på gatan kan också diktera det politiska innehållet och bli en maktfaktor även inom en upprorsrörelse. Folkliga resningar mot överheten har ofta en så vag ideologisk grund att de lätt kan vridas att helt enkelt handla om patriotisk kamp mot korrumperade politiker, helt utan någon kritik mot kapitalismen.
Bosnien visar på hur ett folkligt förankrat motstånd kan se ut. Ukraina visar hur lätt det är att ett sådant motstånd kuppas av fascister, bara de är tillräckligt tuffa och välorganiserade. Det enda sättet att skydda sig mot en sådan utveckling är att se till att själv stå för den bästa organiseringen, de mest dedikerade aktivisterna och styrkan att stå emot repressionen på gatorna. Här har en radikal arbetarrörelse en nyckelroll på grund av de erfarenheter den gör genom offensiv kamp på arbetsplatserna. Tillsammans bygger vi grunden för framtidens motstånd här och
nu.
