När jag säger att jag arbetar inom hemtjänsten möts jag främst av två olika reaktioner. Den ena handlar om det rent kroppsliga. Folk undrar om det inte är äckligt att byta blöjor, tömma katetrar eller städa toaletter. Den reaktionen är enkel att svara på. Man vänjer sig helt enkelt snabbt. Den andra reaktionen är annorlunda och inte alls lika enkel att bemöta. Den handlar om en slags beundran, om att det måste kännas bra att arbeta med något meningsfullt. Att det måste kännas bra att hjälpa andra. Jag tycker alltid det är svårt att svara. Helst vill jag inte få den reaktionen alls.
I denna lilla reaktion gömmer sig en bild av vårdarbetaren som ofta återkommer i olika sammanhang. Vårdarbetaren som en omhändertagande, snäll, öm och varm person som arbetar utifrån något slags välgörenhetsuppdrag. Som hela tiden gör det där lilla extra.
Den amerikanska komediserien Scrubs utspelar sig på ett sjukhus. De flesta av seriens huvudpersoner är högutbildade läkare, men en av dem arbetar som sjuksköterska. Hon heter Carla (Judy Reyes). Hennes roll i serien är på flera sätt som en slags mamma. Hon är den som tar hand om andra. Inte bara sjukhusets patienter, utan hon passar även upp på flera av läkarna. Alla är beroende av henne. Rollfiguren Carla symboliserar på ett tydligt sätt en bild av sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som är vanlig. Återkommande genom serien är att Carla verkligen brinner för sitt yrke. Att hon älskar att hela tiden hjälpa andra.
I en scen bekräftas detta ännu tydligare. Carlas pojkvän Turk (Donald Faison) som är kirurg ger henne en present i form av en chans till vidareutbildning. Turk menar då att Carla kan få en bättre anställning och råkar även säga att hon då kan bli ”more than just a nurse”. Carla blir arg. Eftersom Turk verkar tro att hon arbetar som sjuksköterska bara för pengarna eller statusen.
I den här till synes ganska obetydliga lilla scen framträder bilden av den omhändertagande vårdarbetaren. Den som alltid är uppoffrande med ett varmt leende på läpparna. Problemet med denna bild är att den ofta tar bort arbetaren ur vårdarbetaren. Att det helt enkelt bara skulle handla om vård och inte om vårdarbete. Då försvinner nämligen faktumet att ett vårdyrke är fullt av konflikter som bottnar i att det faktiskt rör sig om ett lönearbete.
Det finns många exempel. 2009 gav folkhemspoeten Ragnar Thoursie ut sin sista diktsamling. Boken heter Sånger från äldreomsorgen (Bonnier) och handlar om hur det är vara gammal och i behov av vård. Om hur det är att ha hemtjänst.
Boken är tillägnad ”äldreomsorgens tappra personal”. Trots att diktsamlingen inte enbart handlar om en tacksamhet inför vårdbiträdena – den handlar även om vardagen som gammal, om den uppvärmda maten som aldrig riktigt blir varm, om ryggont, minnen från barndomen, döden och så vidare – så är det ett tema som återkommer. Den där beundrande blicken. Att vi alla är så tappra. Som en klapp på axeln ovanifrån. Efter att boken släpptes gav Thoursie en intervju i Ordfront magasin (nr 4/09) där han ytterligare uttryckte sin beundran. Bland annat kallade han då omsorg för en ”ädlare form av kärlek”.
Jag vill inte bli kallad tapper. För alla som själva arbetar inom vården vet att det inte handlar om hur pass ”varm”, ”positiv” eller ”omvårdande” man är när du bara har tio minuter på dig för att byta en blöja. Då kan inte ens en fiktiv Carla klara av att le en hel dag. En snabb titt på arbetsschemat räcker för att alla värdeord ska tyna bort.
Självklart finns det ändå fördelar med ett vårdyrke. Trots allt är det viktigt att komma ihåg. I vissa fall skapas bra mänskliga kontakter och trots att det är ett lönearbete går det att få ut något annat än av till exempel ett jobb på en hamburgerkedja. Det förnekar jag inte. De sidorna av arbetet uppskattar jag verkligen. Däremot blir det väldigt problematiskt när utrymmet för alla dessa fördelar hela tiden krymper och krymper, samtidigt som denna bild av vårdarbetaren som brinner för att hjälpa andra oavsett förutsättningar också används som strategi. I förlängningen får det som konsekvens att konflikter döljs. Att det hela tiden går att vifta bort och flytta fokus från vårdarbetarens egna situation som vi upplever varje dag.
Det räcker att lyssna på chefen för att få detta bekräftat. Varje arbetspass börjar med att vi tar en titt på våra arbetsscheman. På dessa står det adresser till ”kunderna”, hur många minuter varje besök ska ta och vad det är för arbetsuppgifter som ska utföras.
”Toalettbesök, blöjbyte, hygien, servera något att äta, t ex filmmjölk och smörgås, dubbelt med schema 9, detta schema har huvudansvaret. Hjälp med lättare mat, handräckning, ev. toalettbesök. Tillaga middag, sällskap under måltiden. Dubbelt med schema 9 vid förflyttning/hygien, laga kvällsmål, servera, ge kvällsmedicin. Hjälp med avklädning, handräckning, fråga. Dubbelt med schema 9, hjälp med förflyttning. Dubbelbemanning, toalettbesök, blöjbyte, hygien, byt om till nattlinne, ge medicin som finns i medicinskåpet som finns i städskåpet, hjälp att lägga sig. Hjälp med förflyttning, hygien, hjälp med att komma i säng inför natten. Personlig omvårdnad inför sänggående. Tillsyn. Tag av stödstrumpor, smörj fötter och ben, hjälp med avklädning och sänggående, blöjbyte och hygien, ge nattmedicin. Hjälp att göra sig i ordning inför natten, ge kvällsmedicinen som är i medicinskåpet. Hjälp till säng, taklift, avklädning, hygien, blöjbyte, dubbelbemanning med schema 5. Tillsyn.”
Det är ont om tid. Hela tiden ont om tid. Att innan arbetspasset läsa igenom alla de arbetsuppgifter som man inom de närmaste timmarna ska försöka hinna med att utföra ger ofta en slags klump i magen. En orolig känsla eftersom man vet att det inte kommer att gå att göra på ett ordentligt och noga sätt utan stress. Långt ifrån Carlas brinnande omtanke eller Thoursies tappra hemtjänstpersonal.
Det som är intressant med bilden av vårdarbetaren som hela tiden brinner för att hjälpa andra oavsett vad, är det den återkommer inte bara i populärkulturen utan också i chefernas interna retorik. Ovanifrån får vi anställda ofta höra hur vi ”alla” gör detta för våra stackars äldre som är utsatta och behöver hjälp. Även från cheferna kan vi alltså få höra att vårt arbete är ”beundransvärt”. Men inne på arbetsplatsen fungerar denna bild som en styrandestrategi. Som ett sätt att bemöta och vifta bort våra kritiska ord. Om chefen till exempel ber en om att göra något extra besök fast det egentligen inte finns tid på schemat för det, används ofta argumentet att kunden i fråga verkligen behöver det. Nästan som att ge oss lite skuld och spela på den omhändertagande sidan av vårdarbetaren. Som om det skulle vara vårt fel att det är för lite tid på schemat.
”Tänk på de gamla och stoppa ned stressen i lilltån när ni är på jobbet”, sade chefen till oss under ett möte.
Det som händer är att värdet ”ta hand om andra” sätts emot att själv ”ha det bra på jobbet”. Som om de skulle vara motsatta. När det i själva verket är tvärtom. Har vi det bra på jobbet blir det betydligt enklare att ge bättre vård åt de gamla. Under flera arbetsplatsmöten har vår chef använt uttrycket ”vi sitter i samma båt” när det kommer till att hjälpa de äldre. Här blir det tydligt hur den här retoriken fungerar som just strategi. Eftersom alla våra krav och klagomål då slätas över och ansvaret flyttas bort. Som om vi inte lönearbetade utan höll på med någon slags välgörenhetsverksamhet. Konfliktdödande och ett bevarande av status quo.
Cheferna vill prata om hur man bäst bemöter en kund, men utan att fråga hur vi själva upplever vår arbetsmiljö. De pratar om vikten av att vara glad på jobbet, men utan att ta upp tröttheten och stressen som vi varje dag känner. De pratar om stresshantering, men lyssnar inte på oss när vi förklarar vad en extra rast skulle kunna tillföra.
En gång lärde chefen oss ett nytt begrepp, ”positiv stress”. Ingen kände igen sig. Att hela tiden göra det där lilla extra. Trots att det inte finns utrymme för det. Inte nog med att det används som en styrandestrategi från ovan, det är också intressant att fråga sig vad som faktiskt händer när man på sitt arbete hela tiden anpassar sitt yttre för att tillfredsställa omgivningen när ens arbetsförhållande är stressigt och tungt. När Carla springer mellan patienter som kräver mer hjälp än hon kan ge och ändå hela tiden har ett leende på läpparna och ger den där extra klappen på axeln.
För det Carla faktiskt i själva verket gör hela dagarna är att hon säljer vård i form av sitt emotionella arbete. Sjukhuset hon arbetar på är ett privat sjukhus som drivs av den girige chefen Bob Kelso (Ken Jenkins) som gör allt i sin makt för att öka de ekonomiska vinsterna och ständigt hamnar i konflikt med flera av läkarna och sjuksköterskorna. När vården privatiseras görs patienterna till kunder. Det där lilla extra blir en del av kundbemötandet. Det är något som sällan kommer fram när privatiseringen av vården debatteras. Hur den faktiskt påverkar det dagliga arbetet för oss anställda.
Vårdarbetaren blir en slags skådespelare. Som hela tiden ska försöka tillfredsställa sin omgivning och dölja den verkliga situationen. Det gäller att verka glad och lugn, samtidigt som man i smyg måste torka bort svettdropparna och snegla på klockan.
”Stoppa ner stressen i lilltån när ni är på jobbet”.
Den här bilden av vårdarbetaren – som varm, omvårdande, lugn, med ett leende på läpparna, som brinner för att ta hand om andra – återkommer i kulturella skildringar av vården. Och det är alltså samma bild som cheferna ofta använder i sin interna retorik och används som strategi. På det sättet blir den väldigt problematisk. Den är också falsk. Ett vårdyrke är ett lönearbete. Arbetsuppgifterna utförs mot en lön. Det handlar om tid och resurser. Inte om hur pass mycket ”du brinner för att ta hand om andra”.