Den 1 februari. De mörkblå polisuniformerna syns inte längre till, men kontoren och affärsverksamheterna längs huvudstadens aveny håller på att öppna igen. En mörkgrön ”folkmilis”, med Kievs ockuperade stadshus som stab, har tagit över rollen som ordningsmakt i den ockuperade zonen. Stadshuset kontrolleras i sin tur av det nationalsocialistiska partiet Svoboda. ”Revolutionens stab”, ”Folkets självförsvar” och ”Leve Ukraina”, står det skrivet på väggen.

I den mörkgröna folkströmmen av arméveteraner och organiserade ultranationalister från Lvov leds vi skyndsamt in genom de avslagna metalldetektorerna i Stadshusets huvudentré. I fullmäktigesalen, bakom en konstutställning bestående av dekorerade stridshjälmar, förs vi till husets kommendant, som visar sig vara regionalpolitiker för Svoboda. Hans ställföreträdande jobbar till vardags som pressekreterare i det ukrainska parlamentet Radan för samma parti, vars namn betyder ”frihet”.

– Utställningen syftar till att bevara det mänskliga elementet i revolutionen. Den visar att det är kultiverade människor av kött och blod som för den här kampen. Det är många konstnärer som deltar, säger press­sekreteraren.

På väggen i fullmäktigesalen hänger ett jätteporträtt med den folkmordsanklagade (men här helgonförklarade) nazistkollaboratören Stepan Bandera, som på senare år gjorts till ikon för nationalisternas strävan efter ”nationell frigörelse”, från såväl Ryssland som andra grannländer. Partifunktionärerna här i det ockuperade stadshuset ser dock EU och NATO som legitima ”verktyg” mot ryskt inflytande, men framhåller att de helst vill ha ett ”nationernas Europa”. 

Den parlamentariska minoritet som iscensatte massprotesten Evromajdan för två månader sedan består även av Julia Tymosjenkos parti Allukrainska Fäderneslandsförbundet samt boxningslegenden Vitalij Klitjkos parti UDAR.

– Men Tymosjenko och Klitjko har knappt några frivilliga alls. Svoboda är det enda ukrainska partiet med en folkrörelse att luta sig mot. Och utan en stabil folkmassa blir det svårt att sätta stopp för en president som kontrollerar polismyndigheterna och riks­åklagaren.

Det säger Vladimir, en vänsteraktivist organiserad i den syndikalistiska fackföreningen Autonoma Arbetarunionen, AST. Fackföre­ningens unga medlemskår har, liksom resten av den ukrainska vänstern, en kluven inställning till Evromajdan. På deras öppna nätforum råder dock konsensus om att polisstaten, och därmed president Janukovitj, måste bort. Det korrupta inrikesministeriet anses även vara ett hinder i deras pågående konflikt med snabbmatskedjan McFoxy som, med polisens beskydd, trakasserat sina anställda då de krävt ut sina löner enligt gällande lag.

I Fackföreningarnas Hus har de lika integritetslösa centralorganisationerna FPU och KVPU tagit semester, efter att deras kontor stormats av en undergrupp till Svoboda, varpå parterna slöt ett ”hyresavtal”. Här ligger numera presscentret för Evromajdan, och oppositionsledarna håller sina presskonferenser här. Högre upp i ”Fackföreningarnas Hus” kommer vi inte, men enligt svårbekräftade rykten är det här oppositionen har sitt främsta vapenförråd.

– Regeringen hade aldrig tvekat att angripa varken Fackföreningarnas Hus eller Ukrainska Huset ifall de inte hade vetat om att oppositionen är beväpnad, säger en av de övernattande anarkisterna på Studenternas Informationscenter i Ukrainska Huset.

I Ukrainska Huset – till vardags ”landets främsta utställnings- och konferenscenter” – har Kievs utomparlamentariska opposition flyttat in. Här har Avtomajdan – bilister som blockerar vägarna runt regeringsbyggnaderna – sitt kontor. Deras ledare kidnappades och torterades i förra veckan, men rekryteringen ser inte ut att svikta. I avdelningen intill kan frivilliga skriva in sig i ”folkets självförsvar”. Bara några meter därifrån är Studenternas Informationscenter och Studentförsamlingen belägen. Genom våra tidigare kontakter med studentfackföreningen Prjama Dia (Direkt Aktion) lyckas vi här passera folkmilisen utan att fastna hos huskommendanten och tillåts röra oss fritt i den icke-militära delen av huset.

– Vår viktigaste uppgift just nu är att förebygga så att inga fler aktivister kidnappas, på sjukhusen eller andra utsatta platser, säger Nina Khodorivska från Prjama Dia.

Exakt vilka funktionärer som genomför de politiska kidnappningarna är oklart, men det har tidigare bekräftats av en före detta chef på säkerhetspolisen att inrikesministeriet, när polislagen inte räcker till, systematiskt anlitar så kallade ”titushki”.

– Titushki är det nya ordet för fattiga förortskillar med våldsintresse och behov av snabba pengar som tillfälligt anlitas av myndigheten för att bekämpa gatuopposition, förklarar Nina Khodorivska.

I kontrast till den liberala studentrörelse som assisterade den ”orangea” revolutionen 2004 har Studentförsamlingen här
i det Ukrainska Huset nolltolerans mot samröre med partier.

– Vår organisering utgår alltid ifrån våra egna intressen, och just nu handlar det tyvärr om att slåss för den föreningsfrihet som tidigare var skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. Så nu står vi här ibland liberaler och högerextrema, säger Sergei Movtjan från Prjama Dia, utan minsta ironi.

– Hela befolkningen har radikaliserats det senaste halvåret.

Efter att ha varit åtalad i fyra år, utan rätt att resa ut ur Kiev, frikändes Sergei Movtjan nyligen av tingsrätten. Genom att åtala aktivister för rena bagateller, och sedan skjuta på rättegångarna i flera år, har inrikesministeriet lyckats hindra några av nyckelpersonerna inom Prjama Dia från att resa utomlands.

– Fast inrikes fanns det ju inga fysiska hinder, säger Sergei Movtjan.

Den ukrainska studentmassan har, i motsättning till nationen som helhet, blivit alltmer vänsterorienterad. Men här i Ukrainska Huset är det nationalismen, i dess olika nyanser, som dominerar det parti-oberoende ”självförsvaret”, och det finns skarpa gränser för vad som kan diskuteras.

– Husledningen tillåter inte att vi diskuterar hbt-frågor, Lenin eller ”andra ämnen som kan orsaka våld i huset”. Men de dödar oss i alla fall inte. I går visades filmen The Take i utställningshallen och vi hade en diskussion efteråt om att ta över arbetsplatser. Några nationalister ropade: ”Varför dessa negrer på skärmen?”, ”Det här angår ju inte oss”. Andra kontrade med ”Jo, det är samma kamp där som här”, och så där höll det på resten av kvällen. Det känns givande. Sådana här mötesplatser för samhällsdebatt har vi ju aldrig haft tidigare. Tyvärr kan vi inte vara helt öppna, då skulle partierna komma hit och ta över allt, säger Nina Khodorivska.

Mitt i själva utställningshallen pågår nu en ständig konferens där husets olika fraktioner, från yttersta höger till yttersta vänster, i ortodoxa prästers sällskap diskuterar hur såväl motståndet mot polisstaten som det ukrainska samhället bör organiseras. För en utomstående framstår det som rena Picassomåleriet. Historikerna lär få svårt att begripa de allianser som sker här, men en gemensam nämnare verkar trots allt vara avståndet till partierna. I källaren förses det parti-oberoende ”självförsvarets” frivilliga med mat och dryck, utan transaktioner.

Den 2 februari. Vi lämnar Kiev och tar snabbtåget till Charkov – staden vars stalinistiska arkitektur måste ha haft som enda mål att människan ska få känna sig liten. Resan till Charkov medför ytterligare några minusgrader, men det är inte därför Frihetstorget i Charkov – Europas största torg – står tomt. Charkovs Majdan har som mest samlat 5 000 deltagare på sina ”folksamlingar”, vilket inte skulle fylla en bråkdel av torget, så vi hittar dem i den närliggande Sjevtjenkoparken. Men initiativtagarna verkar jättenöjda. Aldrig tidigare har så många öppet visat sitt missnöje med polisstaten och Regionernas Parti här i Charkov.

– Intresset för självorganisering och medborgerliga rättigheter finns ju även här. Just i dag handlar det om att vi måste stå upp mot polisstaten, men i morgon kan det handla om att ta strid på jobbet, och när det nu talas om politiska strejker har folk äntligen börjat se behovet av riktiga fackföreningar. Folk håller på att lära sig slåss, politiskt, vilket ger nya erfarenheter, säger Olga som är matematiker, under en helsvart flagga i Charkovs Majdan.

I kontrast till Kievs välregisserade Evromajdan är det scenfolk utan mediaträning som möter det ankommande demonstrationståget i Sjevtjenkoparken. Den ukrainska nationalhymnen spelas och de flesta sjunger med, även om majoriteten här inte har ukrainska som modersmål.

– Här finns två olika sorts nationalism som du måste skilja på. Vi har ”Anti-rossijskie” som är emot den ryska statens inflytande i Ukraina, och de är ganska många här i Charkov. Så har vi ”Anti-russkie” som även vill bekämpa rysk kultur och ryssar såsom Svoboda, Allukrainska Fäderneslandsförbundet och nynazisterna, och de är få här, förklarar Olga som inte sjunger med.

Svoboda ges ingen plats på scenen här i Charkov. En ledare för den ortodoxa kyrkan får däremot ordet och med söndagsbön involveras högre makt i kampen mot polisstaten.

– Det är inte normalt, men många här tror faktiskt att det ska vara så i Europa, säger Olga.

Även här i östra Ukraina viftas det med EU-flaggor, och Charkov-mediernas bild av den Europeiska unionen framstår trots allt som ljusare än i de flesta EU-länder.

– Folk här förbinder nästan allt de saknar med Europa. Det vore bättre om folk kunde resa fritt och själva jämföra myt med verklighet, säger Olga som själv aldrig varit utomlands.

Även om EU:s utrikesministrar nu satsat sitt politiska kapital på nationalisterna i landets västra delar så finns här alltså fortfarande en dröm om att i framtiden kunna resa fritt i Europa. När vi frågade Ivan Stoiko, parlamentsledamot för Julia Tymosjenkos parti, hur de ”pro-ukrainska” partierna ska kunna vinna större förtroende bland ryskspråkiga är det just EU:s fria rörlighet som kommer på tal.

– Alltså befolkningen i Donetsk, Charkov och Sevastopol är ju normala människor även om de röstar på andra partier. Men rent konkret så tror jag att visumfrihet gentemot EU är den viktigaste faktorn i detta sammanhang, säger han.

En av Ivan Stoikos hjärtefrågor är dock att avveckla det ryska språket i offentliga sammanhang.

– Principen att vi talar ukrainska i Ukraina och ryska i Ryssland, det borde inte vara så märkvärdigt, och det ska nog kunna fungera normalt på sikt, säger han.

Några av de slagsmål i landets parlamentet som, förmodligen i kraft av sitt underhållningsvärde, har visats i svenska nyhetssändningar det senaste året orsakades dock av att ledamöter från Regionernas parti i östra landsdelen talade ryska i talarstolen, varpå ledamöter från Svoboda, som bara satt några meter därifrån, omgående kastade sig över talaren.

– Allt handlar nu om att definiera nationen. Ingen talar om klass. Det förekommer att feminister tystas med våld, inom oppositionen, säger Sergei Movtjan.

De senaste dagarna har vi endast hört mansröster från scenen på Självständighetstorget. Boxaren Vitali Klitschkos intåg i politiken är inte den enda indikationen på att inflytandet inom den ukrainska oppositionen, uppifrån och ned, fördelas efter fysisk våldspotential. Den stora vinnaren, så långt, är Svoboda. Partiets ledare sedan begynnelsen, Oleh Tjahnybok, för numera samtal med både Bryssel och Washington om landets framtid. Så sent som 2004 uteslöts han från den ”orangea” koalitionen efter ett tal om att landet styrs av en ”moskvit-judisk maffia”, på en ceremoni till minne av en gerillaledare inom UPA vars folkmord på judar alltjämt förnekas av partiet. I intervjuer med utländsk media understryker Oleh Tjahnybok att partiet är ”pro-ukrainskt”, vilket de flesta partier numera är.

Den ukrainska vänstern och andra ickenationalistiska krafter i landet befinner sig nu
i en ”sandwich” mellan auktoritär statsmakt och beväpnad nationalism. Men samtidigt pågår alltså en ny form av offentliga samtal
i de ukrainska städerna, och oppositionspartierna håller på att förlora kontrollen över Evromajdan i ungefär samma takt som rege­ringspartiet håller på att falla samman. Den mentala revolutionen – insikten om att allt kan förändras – finns där. Den sociala revolutionen lyser alltjämt med sin frånvaro.