François Truffauts succédebut De 400 slagen (1959), slutar på en strand. Antoine Doinel (spelad av Jean-Pierre Léaud, som bör ha varit 14 år när filmen spelades in) har precis rymt från en uppfostringsanstalt mitt under en fotbollsmatch. Filmen lämnar honom i strandkanten, med ansiktet mot kameran och öppet hav i bakgrunden. Antoine har inte gjort något värre än att stjäla en skrivmaskin och trots skildringen av hans kärlekslösa hem och ett stelbent skolsystem, så är det ändå en slutbild som låter oss tro på framtiden. Det öppna havet inbjuder honom att anträda livets resa.
Också 14-årige Simo, huvudperson i Betongnatt, söker sig till havet. Både i dröm och verklighet. Men här finns inga oändliga horisonter, bara kallt, mörkt och grumligt hamnvatten, kringränt av stålbroar, lyftkranar, fabriksbyggnader och ödehus. Det är en vallgrav värdig den fängelselika miljö Simo lever i, där till och med sandlådan omges av tre meter höga stängsel. När Simo flyr till vattnet, bort från sin betongförort, är det sin världs ände han når. Ett steg till och han faller över jordens kant, mot avgrunden, som det tåg som rasar ned från en kollapsande bro i filmens inledande drömsekvens.
Så även om Johannes Brotherus (som spelar Simo) är slående porträttlik en ung Jean-Pierre Léaud, så har Simo mer gemensamt med en helt annan pojke på glid ur den europeiska konstfilmstradition som Pirjo Honkasalo lika oblygt som otidsenligt skriver in sin film stilistiskt i. Jag tänker på 13-årige Edmund Kohler i Roberto Rossellinis Tyskland anno noll (1948).
Edmund Kohler drivs mot sin undergång i ett utbombat Berlin, hemsökt av hunger och nazismens hjärnspöken. På liknande sätt är Simo ett offer för materiella omständigheter i kombination med de livsfarliga filosofiska banaliteter som kännetecknar vår tids politiska och sociala dekadens. För sitt historiska arv, kort sagt.
Under ett livsavgörande dygn får vi följa Simo och bevittna de katastrofala livslektioner de vuxna i hans omgivning består honom med. Här finns brodern, Ilkka, som har dömts till fängelse för ett mindre narkotikabrott och bara har detta dygn kvar på fri fot. Ilkka lär Simo att det enda han behöver frukta är hoppet. Allt hopp är falskt, i alla fall. Snart har människan gjort slut på sig själv och bara skorpionerna överlever apokalypsen. Men utan hopp är man stark. Och så en sak till, slå alltid kvinnor. De tycker om det. Slå bara män om du måste. Det är socialdarwinism vid vägs ände. ”Tough love”. Inget pjosk för den nya generationen som måste lära sig att förstå att verkligheten är som den är och inte går att ändra på. Bara att rätta in sig i ledet. Hade Ilkka varit medelklass, och inte trasproletariat, hade han nog läst på universitetet i stället för att sälja knark, och lärt sig skriva böcker om överbeskyddade barn med för mycket makt.
Så finns här mamman. Ensamstående. Lätt alkoholiserad. Hon är Ilkkas motsats. Funkar inte verkligheten kan man alltid fly in i drömmar och illusioner. Man är bara så gammal man känner sig. Hon gömmer sig i lägenheten och säger till grannarna att hon är på Rhodos.
Och så har vi ”bögen mittemot”. En proper medelålders fotograf som lyssnar på opera och sjunger i kyrkokör. En stereotyp som kommer hem i taxi på kvällarna. Han försöker förföra Simo med ett hopkok av österländsk mysticism, estetisk hedonism och New Age. Livet är enkelt. Problemen, det negativa, rädslan finns inte i verkligheten. De finns bara i människan. Befria dig själv. Framgångsteologi med ett chict stänk kultiverad samhällskritik här och där. Han vill fotografera Simo i bar överkropp med lagerkrans.
Betongnatt bygger på en drygt 30 år gammal roman av Pirjo Honkasalos livspartner, Pirkko Saisio, som också författat manus tillsammans med regissören. Pirjo Honkasalo har filmat i svart-vita bilder vars dramatiska kontrastverkan – där ljuset ständigt försöker bryta igenom mörkret men sällan lyckas skapa mer än tillfälliga glimtar – förstärker känslan av instängdhet.
I Betongnatt utgör hamnstaden inte längre en mötesplats för människor och kulturer, som den fortfarande gör i landsmannen Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre (2011) till exempel. Här är den bara en symbol för ett ansiktslöst produktionssystem som breder ut sig på vår bekostnad, en globalisering som stänger in individen i allt trängre burar av maktlöshet. Den mänskliga friheten blir lika begränsad som den minimala bollplanen på Simos betonggård, inhägnad precis som sandlådan. Den står i kontrast till den stora gräsplanen i den lantliga idyllen som Antoine Doinel och hans kamrater spelade på för mer än 50 år sedan.
Fotboll i bur, ett recept för att bygga aggression. Tills någon bara måste slå sig ut. Det är bara det att det inte längre finns något utanför. Cirkeln är sluten. Vi är tillbaka bland de ideologiska ruinerna i undergångens Europa.
