Jag läser den argentinske författaren César Aira. Det är en skitsnygg volym av formgivargeniet Nina Ulmaja, utgiven på Wahlström & Widstrand 2012, bestående av tre olika kortromaner med suggererande titlar som En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores. Egentligen inte relevant information, annat än för att ge en bild av den njutning jag väntar mig när jag slår mig tillrätta med boken.
Och först är det fantastiskt! Jag fnissar mig igenom roman nummer ett, Litteraturkonferensen. En poet tillika ”galen vetenskapsman”, César, jagar världsherravälde och stjäl en cell från den mexikanske författaren Carlos Fuentes i syfte att klona honom. Tyvärr råkar César i stället få tag i en textilfiber från Fuentes slips, varpå kloningen resulterar i en hjord av blodtörstiga och gigantiska klarblå larver som attackerar sin skapare.
Jag älskar sånt här: litteratur som hittar på. Som använder språket för att uppfinna något som inte fanns där innan. Just infallsrikedomen är kännetecknande för Airas författarskap, skriver Magnus William-Olsson i förordet; att han ”i vilket ögonblick som helst [kan] förflytta eller förändra berättelsens själva grundförhållanden” i ett litterärt krig mot verklighetens stelbenta kausalitet.
Och ändå. Trots experimentlustan dyker hon snart upp. Nelly är 21 eller 22 år, ”litteraturvetare” även om hon aldrig får ge uttryck för det, och det dubbelt så gamla berättarjagets finlemmade älskarinna. Hon har ”perfekta bröst” och ett sublimt överseende med den äldre mannens hårfäste.
Det är väl en platt och misogyn kvinnoskildring som de flesta andra i litteraturhistorien. Men där sitter jag oförberedd, och den griper mig. Hämtar kraft i och läggs till den hög av övergrepp som kantar den kvinnliga tillvaron. Jag påminns om att just det, jag är ett objekt. Minns plötsligt maktlöshetens och förtryckets alla ansikten såsom de tvingat sig på mig, i form av tafsande män på krogen, ätstörningar, den platta brännbollsracketen, våld och hoten om det. Jag har inte bett om det, vill inte ta någon strid, bara läsa en jävla bok utan att en gubbe kommer i mitt ansikte. Men nej. Inte i dag heller.
Först tänker jag att Nelly och hennes oförklarliga attraktion till César känns hopfantiserad. Det är en kliché som inträffar betydligt oftare i litteraturen än i verkligheten. Men å andra sidan, tänker jag sedan – kan det inte vara precis tvärtom; att det snarare fantiseras för lite, och att det är därför jag blir så ledsen? För finns det inte något i det här som går emot hela textens logik, eller i alla fall mot det ideologiska fluff som omgärdar den? Om Aira nu är så förtvivlat nyskapande kan man ju fråga sig varför han, så snart det blir fråga om en heterosexuell relation, retirerar till de tröttaste stereotyper som finns. Borde han inte vilja överskrida konventionerna också här?
Finns det en sexismens melankoli så är det nog här man hittar den. I att den inte bara är motbjudande i sig, utan också är en usel grund att skapa konst på. Med trubbiga verktyg når man aldrig djupare än tingens yta.
Veckans tips: Den brittiska författaren Susan Hills skräckroman Kvinnan i svart har nyss kommit i översättning på förlaget Modernista. Som man kanske anar av titeln rör det sig om klassisk gotik i rakt nedstigande led från Henry James och hans The Turn of the Screw. Mycket kråkslott och läskiga barn på hedar, alltså. Rekommenderas.
