Sverige har ändrat skepnad, eller framförallt Malmö har blivit allt mer främmande. Det säger Kristian Lundberg i sin nya bok Det här är inte mitt land. Han beskriver en sorgsen hemlöshet. Ett historiskt förlopp som rinner honom förbi i nutid. Boken hämtar upp lika delar barndom, ångest och politisk övertygelse. Sen kryddas det med en ilska och iver att förmedla vad som är på väg att hända omkring oss.
Han reagerar över en systematiserad anonym kyla i samhället. Över kuggarna i byråkraternas hjul som snurrar och skoningslöst krossar människor. Det handlar om en ekonomi som lever vid sidan av oss och därifrån styr med den oseendes hårda blick. En ekonomi som framkallar fattigdom.
Tiden som timanställd hos transportföretaget Yarden, ett inhägnat område i Malmö hamn, dit importerade bilar kommer för att tvättas och städas, är en välkänd plats för alla som kan sin Lundberg. Jobbet vid hamnen har präglat honom. Och han vill fortfarande berätta om bemanningsbranschen, där sårbarheten syns som tydligast, där ingen arbetsrätt skymmer sikten av cynism och girighet. Där den lilla människan i all sin rättslöshet blir väldigt uppenbar. Att hyra ut personal på timme. Där värdet på en människa mäts i relation till vad den kan ge. Det är den perfekta grogrunden till ett nytt statarsamhälle, säger Lundberg.
Det här är inte mitt land är en debattbok med oceaner av reflektioner från en person som växte upp hungrig, och fortfarande förundrat frågar sig hur länge maten i hans numera ganska välförsedda kylskåp kan räcka. ”Klädd som en prins så tänker jag som en luffare”. Så kan arvet se ut från en fattig barndom i Malmö.
Ett fattigexempel: under krisår går antalet mål rörande skolfotobetalningar hos kronofogdemyndigheten upp i antal. Lika tydligt kan man notera att betalningsanmärkningarna minskar när konjunkturen vänder. Janne Josefssons 0-barnfattigdomsmatematik som han gav prov på i det uppmärksammade tv-reportaget om barnfattigdom förra året får med andra ord inget högt betyg.
Kristian Lundberg är produktiv. Jag misstänker att hårddisken till hans dator är brännhet dygnet runt. Han talar oavbrutet. I denna förvirrande men också logiska textuella åsiktskaskad. I detta kaljedoskop av texter, världar, funderingar och minnesbilder, läser jag om barn, kvinnor, sjuka, papperslösa, rasism och kortsiktiga beslut. Om politiker utan andra mål än makt. Om utanförskap. Om flykt. Om en väns död. Om hans mammas psykoser. Det är mörka rum vi trampar runt i.
Parallellt återkommer kampen om rötterna. Malmö. En hatkärlek över staden som Lundberg inte längre ser som den renodlade arbetarstad han minns. Vem betalar priset för den nya staden, undrar han. Vem är det som blir skjuten? Och vem skjuter? Så gärna en revolution – men först en rejäl bildningsgång, så vi ställer oss i opposition mot rätt krafter, eller hur?
Det är svårt att sammanfatta Lundbergs böcker. De är så fulla av energi åt flera håll. Han vill visa sammanhangen, konsekvenserna, belysa alla dessa mänskliga öden. Det blir långa berättelser inneslutna i stilfulla ordpiruetter. Där mjuk vältalig poesi plötsligen byts ut mot det grävande reportagets krassa korthet. Eller siffror. De som svider. Som berättar om antalet hemlösa. Antalet våldsutsatta barn. Antalet kvinnor som utsatts för övergrepp. Antalet fattiga barn. Siffror i ständig omförhandling där han ser hur man uppfinner nya sätt att räkna beroende på det politiska klimat man verkar inom.
Men han har heller ingen intention att i denna bok servera en berättelse likt ”en pil skjuten i en rak bana”. Den här författaren jobbar bortom alla genregränser. Texten ska spegla världen i övrigt, utan början, mitt och avslut. ”Tanke föder text som skapar handling och en ny text som föder nya handlingar. Vi vill ha det ordnat och rationellt, så att vi kan sortera tankarna. Men det får vi inte i denna jättelånga text.” Det är inte begriplighet han är ute efter. Det är problematisering. Ett komplicerat samtal med läsaren, och han tycks aldrig pausa. Tiden vad är det, frågar han sig, mellan de våldsamma kronologiska kasten i berättandet, och konstaterar i en utandning att den är ett brusande dödshav. ”I mig. I dig. I oss”.
Ja, Kristian du har så rätt i allt du säger. Men jag klarar inte att ta emot allt, förstå allt, för så fort jag tror jag vet vad du pratar om så har du kommit in på ett, i alla fall skenbart, annat spår där stora viktiga frågor byts ut mot andra stora viktiga frågor. Och de klarsynta sanningarna som slungas ut över pappret blir svåra att hinna plocka upp. Det blir för många ord helt enkelt.