Det återstår att förklara den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucaults (1926–1984) formidabla succé i svensk kulturjournalistisk och akademisk forskning. Inom humaniora och samhällsvetenskap är Foucault populär som få. Pernilla Ouis, lektor vid Malmö högskola, skriver i tidskriften Axess (nummer 2/2010):
”Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. […] Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.”
Eller med förlagsredaktörens Carl-Michael Edenborgs ord i Aftonbladet den 24 maj 2008: ”I vår tid är namnet ’Foucault’ ett totem: akademiska karriärer byggs på det, raggningar på studentpuben lyckas med hjälp av det. Utan tvekan låg det ett långt och envist arbete bakom succén: franska intellektuella stjärnor skapas inte av en slump.”
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan professorn i idé- och lärdomshistoria Sten Lindroth 1957 dömde ut Foucaults avhandlingsutkast om vansinnets historia som ”konstlad” litteratur. (Foucault var under tre år lektor vid Franska institutet i Uppsala och bedrev avhandlingsarbete på biblioteket Carolina Rediviva. Han disputerade i Paris i stället 1961.) Uppsalavistelsen förefaller mest ha varit en plåga – mörkt, kallt, tillknäppta människor – men den bistra och rigida svenska verkligheten gav honom filosofiska uppslag: ”Och jag undrar om det kanske inte är i Sverige som jag började formulera den här fruktansvärda anti-humanismen som man, kanske med viss överdrift, karaktäriserar mig med.” (BLM mars,1968). Foucault var i begynnelsen strukturalist och proklamerade ”människans död”; en anti-humanism (i betydelsen kritik av det mänskliga subjektet) han kom att hålla fast vid, men samtidigt modifiera.
Men det var då det, före den postmoderna tendensvändningen inom humanvetenskaperna, och före Foucaults övergivande av strukturalismen. Det är som en av poststrukturalismens och diskursanalysens fäder som Foucaults inflytande fortsätter, snart 30 år efter hans död, att göra sig påmint inom akademin. Mer än en student
i humaniora har fått sig till livs sanningar som att ”diskursen” ”konstruerar” ”subjektet” och att ”vetande” är uttryck för ”makt”. Det finns ett problem med svensk humaniora, påpekade Ebba Witt-Brattström för några år sedan, som grundar sig i att ”svenska forskare ska sikta på att överträffa sina akademiska idoler, talande nog hämtade ur den amerikaniserade kanon som genom den ensidiga teoriimporten från USA för många humanister i dag är lika med ’internationaliserad forskning’. Men på vilket sätt stärker vi demokratin i samhället genom att massproducera nya Kristevor, Arendtskor och Foucaultar?”
Tveklöst finns en internationell Foucualtindustri med skandinaviska underleverantörer. Förlag som Symposion och Tankekraft formligen spottar ut nya översättningar. På varje Terry Eeagleton går 100 Michel Foucault.
Foucault hyllas framför allt för sin ”nya” och mer ”sammansatta” förståelse av makten; en förståelse som sägs lägga förlegade perspektiv bakom sig. Hos Friedrich Nietzsche fann Foucault idéer som tycktes ge nycklar till en annan form av maktteori. Redan i inledningen av sin forskarbana – anno 1953 – läser han Nietzsche och betraktar sig som ett slags vänsterradikal nietzschean. Foucaults sammanflätning av ”makt” och ”vetande” (pouvoir/savoir) är starkt influerad av Nietzsches härledning av en vilja till sanning från viljan till makt. Även synen på (idé)historien så som en slumpmässig kamp om herravälde är influerad av den tyske tänkaren. I förstlingsverket Vansinnets historia (1961) röjer sig Nietzsches inflytande
i skissen över det västerländska förnuftets undertryckande av den ”tragiska erfarenheten” och ”icke-förnuftets suveräna verksamhet” som inte kan ”botas”. Det nynietzscheanska tankegodset genomsyrar Foucaults 70-talsproduktion, där maktproblematiken blir temat framför andra, till exempel Nietzsche, genealogin och historien (1971), Övervakning och straff (1975) och första bandet av Sexualitetens historia (”Viljan att veta”) 1976.
Men inom humanvetenskaperna härskade på 1970-talet fortfarande Karl Marx och hans sentida efterföljare. Marxistisk statsteori och studier av konkreta maktförhållanden i den kapitalistiska samhällsformationen blomstrade. Foucaults maktteori skiljer sig från analyser av marxistisk typ men också från dem man möter hos liberala tänkare. Foucault benämner den traditionella maktförståelsen ”juridisk-negativ”. Han vänder sig mot denna inriktning på grund av att den placerar maktteknikerna hos staten. Maktutövningen reduceras till ideologi och förtryck (censur, förbud, våld). Den juridisk-negativa makten är, menar Foucault, huvudsakligen en makt som sätter gränser. Foucault hävdar mot detta i nynietzscheansk anda att ”makten är produktiv”, vilket inte innebär att utsugning, repression och ideologi inte existerar, bara att vi behöver en mer ”positiv” förståelse där maktens produktivitet står i fokus. Makten skapar vetande, sexualitet, arbetskraft, ja till och med individen är ”en verkan av makten”.
Foucaults maktanalys är alltså ”positiv”, men när han själv ska till att definiera begreppet så läggs krutet snarare på att tala om vad makten inte är: ”Makten är överallt; inte därför att den omsluter allt, utan därför att den kommer överallt ifrån […] Man måste nog vara nominalist: makt är inte en institution och inte en struktur, det är inte en viss förmåga som somliga skulle vara utrustade med: det är namnet man sätter på en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle.” Definitionen följder det poststrukturalistiska programmets motvilja mot ordnande principer. Makten är ingen ”förmåga”, inte heller en ”institution” eller ”struktur” (eftersom ”strukturer” är något som strukturalister uppfunnit). Makten har inget centrum (idén om ett ”centrum” var även det en strukturalistisk vanföreställning). Det finns således inget Vinterpalats att storma eller kungahuvud att hugga av. Makten är ”överallt”. Det är inte intressant att fråga vem eller vilka som innehar makten. Makten är relationell. Den kan endast existera i en ”mångfald styrkeförhållanden”.
”Där det finns makt finns det motstånd” är en berömd Foucault-utsaga. Men makt och motstånd framträder i Foucaults skrifter som ”två i egentlig mening liktydiga maktpoler; motstånden har ingen grund”. Detta förhållande, fortsätter den grekisk-franske sociologen Nico Poulantzas
i State, Power, Socialism (1978), att ”makt”-polen görs till den primära, genererar en dubbeltydighet hos maktbegreppet:
å ena sidan betecknar det en relation, men andra sidan också – och ofta samtidigt – en pol i maktrelationen. I avsaknad av en grund för motstånden ”essentialiseras” och ”absolutifieras” makten och blir bestämmande i relation till motstånden. Poulantzas igen: ”Maktrelationen har aldrig någon annan bas än sig själv; den blir en ren ’situation’ i vilken makten alltid är immanent; och frågan vilken makt och makt att göra vad framstår som blott ett hinder”. Kritiker hävdar att Foucault faktiskt inte beskriver en relationell makt. Den makt Foucault talar om är inte kopplad till klassrelationer eller genusrelationer. Makten blir i stället något bakom dessa.
I slutändan får vi ett essentialistiskt och metafysiskt maktbegrepp.
Frågan är, enligt Poulantzas, hur Foucault ska kunna komma ur den ”hypostaserade maktens grepp”, en makt som alltid är ”absolut privilegierad i relation till motstånden”? Ja, han måste finna något utanför maktrelationen, ett motstånd som inte är ”inskrivet” i makten. Men inte heller detta motstånd har någon grund. Foucault tänker sig att makten begränsas genom att man flyr från den. Men enligt Poulantzas är det en fel väg att gå att försöka lokalisera något utanför makten för att därigenom begränsa dess förmenta allmakt. Även i sin statsform är makten aldrig ”ren immanens”. Statsmakten är heller inte omnipotent utan begränsas av de förtrycktas (klass)kamper, som också är närvarande och ”inskrivna” i statens institutioner och maktapparater.
Foucault uppfattas som maktkritiker, men han är en maktkritiker som övertagit Nietzsches allomfattande maktbegrepp, där makten genomsyrar allt ifrån dominansmekanismer till motståndsformer. Antagandet att makten finns överallt får problematiska politiska och praktiska följder. Om människan inte kan undkomma maktförhållanden kan hon heller inte bedriva kritisk verksamhet, som Jürgen Habermas påpekar. Jag kan inte kritisera att det regnar, endast beklaga mig. Det sätt Foucault tematiserar maktproblematiken gör att människor känner sig maktlösa. Med idéhistorikern Richard Wolins ord: ”Om det verkligen förhåller sig så som Foucault påstår, att ’makten’ finns överallt, verkar det ju så gott som meningslöst att bekämpa den.” Poulantzas kommer till slutsatsen att motstånd inte är möjligt i Foucualts maktteori: ”Ty om makten alltid redan är där, om varje maktsituation är immanent i sig själv, varför skulle det ens finnas motstånd? Varifrån skulle motståndet komma, och hur skulle det ens vara möjligt?” Vad kan man sätta emot makten? Foucault ger inga svar. Det finns paralleller mellan det omöjliga motståndet i Foucaults idévärld och både äldre och nyare maktteorier som utmålar staten som den eviga och ursprungliga ondskan. ”De nya filosoferna” i Frankrike (Bernard-Henri Levy, André Glucksmann med flera) byggde bland annat på Foucault, och Foucault fann deras teorier tilltalande och riktiga.
Samhällsvetaren och kriminologen Magnus Hörnqvist hävdar i En annan Foucault. Maktens problematik (2013) att dennes maktbegrepp har vissa specifika brister (”Foucault är i ett desperat behov av ett begrepp om de sociala strukturerna”), vilka dock med fördel kan och bör kompenseras med Marx strukturella samhällsteori (”kapitalet som social relation”). Hur reagerar den svenska Foucault-ortodoxin? Litteraturvetaren Anders Johansson i Aftonbladet (10/8 2012) håller inte med Hörnqvist, men redovisar inga argument. Recensenten kommer fram till följande intetsägande slutsats: Huruvida Foucault-Marx är en mer fruktbar kombination än Foucault-Nietzsche/Deleuze ”är naturligtvis en öppen fråga”. Naturligtvis? Ja, om man utgår ifrån att inga argument kan stärka författarens tes. Lika självklart kan recensentens öppet anti-teoretiska argumentationsstil hänföras till humanioras nynietzscheanska fångenskap i en Foucault/Deleuze-diskurs. Då är det litteraturvetarens plikt att avvisa varje samhällsvetenskapligt försök att peka ut posttänkandets analytiska och politiska begränsning. Då är en spirande marxistisk debatt om gränsen för Foucaults maktbegrepp irrelevant.
Filosofiprofessor Sven-Olov Wallenstein ser (i tidskriften Respons nummer 3/2012) ”en produktiv koppling till Marx”, men Hörnqvists läsning är ändå ”lätt egenartad” eftersom undersökningen av en ”annan” Foucault snarare förmedlar en ”gängse bild av Foucault”. Tydligen borde Hörnqvist i stället för den schablonmässiga maktteorin ha fokuserat på ”en underliggande problemställning om subjektet och erfarenheten som ständigt tvingar fram nya och mer sammansatta svar, och där maktanalysen är ett väsentligt steg, men inte det avgörande”. Darra månde Hörnqvist efter denna svårt egenartade demonstration.