Våra händer är torra efter handspriten. Först den svalkande känslan. Sedan torrheten. Jag glömmer ofta att använda handkrämen som står på bordet i fikarummet. Små sår runt naglarna eftersom jag inte kan låta bli att riva bort den torra huden. Vid nästa spritning svider det. Fast bara lite. På tunnelbanan på väg hem brukar jag lukta på händerna för att känna den svaga spritdoften. Hur den blir svagare och svagare efter varje station som passerar.
Folk brukar ibland säga att ett vårdjobb är bra därför att det är tryggt. Att det inom vården alltid kommer att finnas jobb. ”Det är något som samhället inte kan rationalisera bort. Människor kommer alltid att behövas”.
Men det är svårt att svara på. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Trots att jag vet vad de menar. Vården är ingen fabrik som plötsligt kan flytta utomlands. Men samtidigt ser verkligheten annorlunda ut. Tryggt är det inte. Nedskärningar, kortare hembesök, stressigare scheman, hårdare biståndshandläggare, mindre resurser, privatiseringar och miljardvinster. Vi vet detta. Men ändå.
”Människor kommer alltid att behövas.”
Plötsligt läser jag om att elektrisk hemtjänst har börjat användas i Sverige. Eller e-hemtjänst som det även kallas.
Jag smakar på ordet. Vill tro att det är ett dåligt skämt. Det är det inte. Inte en dystopisk film där det hela tiden regnar eller en bok av George Orwell. Utan verklighet.
Tänker på händerna. På en gammal kvinna som vill ha en klapp på kinden innan vi släcker och lämnar henne för natten. På all tillsynsstädning som på något sätt bara sker utan att man tänker på det. På att vara nära någon och visa det med händerna. Röra någon på ryggen, rätta till en filt fast det kanske inte behövs eller ställa disken i blöt för att det då går snabbare för den som ska diska vid nästa besök. Och så tänker jag på handspriten efteråt. Hur det svalkar, svider och sedan blir torrt.
Västerås är första staden i Sverige som numera använder e-hemtjänst. Regeringen beviljade fem miljoner kronor till Västerås kommun för att utveckla välfärdsteknologi för äldre. Något som vi alltså nu ser resultatet av. De korta tillsynsbesöken kan bytas ut mot ett samtal på en bildtelefon. Även bildtelefoner på hjul finns, som kan styras av den som ringer upp. Det går även att sätta upp en nattkamera som spelar in under överenskomna tider. Dock påpekas hela tiden att det är ett val för de äldre. Ett val och inget tvång. Det är vad de säger.
Men det är viktigt att syna hela detta fenomen och retoriken som kommer på köpet. All kritik kommer att bemötas med att inte är upp till oss andra att veta vad de äldre tycker. Att det faktiskt kan finnas fler som föredrar ett bildsamtal framför ett kort besök. Retoriken om det individuella vårdvalet upprepas hela tiden. På så sätt kan all strukturell kritik viftas bort.
Retoriken är dock på flera sätt frånkopplad verkligheten. Till exempel är hemtjänsten uppbyggd genom att biståndshandläggarna – som inte själva jobbar inom vården, utan kommer från stadsförvaltningen – bedömer vad för sysslor som kunden behöver och hur lång tid de får ta. Tio minuter kan exempelvis ett blöjbyte bli beviljat i tid. Detta är verkligheten inom vården. Och denna verklighet handlar inte om ”kundval”. Att vilja ha några minuter över för samtal är inte upp till vårdtagarna själva. Allt bedöms, mäts, ska effektiviseras och det onödiga rensas bort. Om man som kund inte själv väljer hur mycket eller vad för typ av hemtjänst som man får, varför skulle det då i framtiden inte vara liknande när det kommer till e-hemtjänst? När systemet verkligen börjar användas i stor utsträckning. En äldre person önskar ett extra tillsynsbesök, men biståndshandläggarna bedömer att hen klarar sig tillräckligt bra själv och beviljar därför endast ett samtal med bildtelefon. Ett framtidsscenario som inte alls är otänkbart.
I stället gäller det att fråga sig varför detta sker. Svaret är enkelt. För att spara in pengar. Under 2014 beräknas Västerås kommun kunna spara in upp till 20 miljoner kronor. Och då är det alltså bara under det andra året.
Elektrisk hemtjänst. Jag tycker det räcker att smaka på ordet för att veta.
Robotisering av vården. Hela denna utveckling går att se som en del av vad man brukar kalla för ”Lean Production”. Metoden kommer från den japanska bilindustrin och utvecklades under 1950-talet för att öka produktionseffektiviteten. Hur man ska gå till väga för att öka produktionen samtidigt som man ska göra den ännu resurssnålare. Mer värde för mindre arbete är ett sätt att kortfattat förklara metoden. Allt onödigt ska till varje pris skrapas bort. På samma sätt fungerar det i dag inom vården, precis samma tankesätt om hur effektivitet ska öka och mer värde skapas. Från bilindustrin till våra sjukhus och äldreboenden. Bara det säger en hel del.
”Lean Production” inom vården sätter kunden i fokus. Men här uppstår en tydlig motsägelse. När denna metod används inom vården är det nästan som att säga: ”Kunden har alltid rätt, så länge det varken tar tid eller kostar pengar”. För att kunden ändå ska vara ”nöjd” samtidigt som hela vården ska effektiviseras (läs: kosta mindre) måste någonting förändras. Detta är varför ”Lean Production” sliter på personerna som utför arbetsuppgifterna och skapar en utveckling där robotar inte alls är något konstigt.
Eller som när chefen på ett möte förklarar för oss att vi måste bli bättre på att dölja stressen. Eftersom det kan påverkar kunderna negativt. Och det kan vi så klart inte låta hända.
Allt detta säger framför allt en hel del om det arbetssamhälle som vi lever i. Under en lång period har tekniska framsteg steg för steg gjort mänsklig arbetskraft mindre nödvändig. Mekanisering, automatisering och digital produktion påverkar alla arbetsområden – och numera alltså delar av vården. En maskin kan utföra många av de uppgifter det tidigare behövdes mänskliga händer för. Samtidigt blir nedskärningarna allt fler. Besöken hos vårdkunderna blir kortare och arbetspassen stressigare. Allt ska effektiviseras. Detta gör alltså den mänskliga arbetskraften mindre nödvändig. Men på samma gång hyllas arbetet mer än någonsin. Arbete ses nästan som ett mål i sig och inte som ett medel. Det spelar ingen roll vad vi arbetar med, så länge vi arbetar. Och råkar du vara arbetslös måste du ändå arbeta för att bli arbetsduglig. Gå rätt kurser, ha en snygg frisyr, skriva det allra bästa cv:t, knyta de bästa kontakterna och framför allt: tänka positivt. Att vara arbetslös är nästan som ett arbete i sig. Alla stora partier vill ”skapa fler jobb”. Oavsett innehåll. Samtidigt mår vi dåligt på våra arbetsplatser och arbetslösheten bara ökar.
Paradoxen är svår att bortse ifrån.
Vi lever i ett samhälle där arbetet hyllas men där arbetarna inte är nödvändiga i lika hög utsträckning. Det finns ont om och behövs allt färre jobb. Ändå är arbetslinjens ställning starkare än någonsin.
Dock lyfter hela denna utveckling – där automatiseringen gör mänskliga kroppar mindre nödvändiga – långsiktiga frågor om arbete och försörjning. Frågor som det nuvarande arbetssamhället inte kan svara på.
Det händer att det är själva ”automatiseringen” som framställs som problemet. ”Innan maskinerna kom så fanns det jobb”. Att det helt enkelt är ett problem att det inte längre behövs tusentals arbetare för att tillverka till exempel bilar.
Men vad handlar detta ”problem” egentligen om? Att mänskliga kroppar inte behövs
i lika hög utsträckning inom till exempel tillverkningsindustrin är i själva verket inte ett problem i sig. Detta strukturella skifte vittnar om att hur det verkliga problemet är hur vi fördelar våra resurser. Lönearbetet är samhällets sätt att fördela ut resurser på. Samtidigt som arbetslösheten stiger och automatiseringen pågår. Automatiseringen är alltså inte själva problemet. Utan det är vår ohållbara resursfördelning.
Denna utveckling kan lätt ge upphov till drömmar om en återindustrialisering. Till en tid då det fanns trygga arbeten att få. Att sådana drömmar förekommer är egentligen inte så underligt, med tanke på den prekära otryggheten och den ökade arbetslösheten. Det är ju allt annat än en önskvärd situation. Men att en återgång skulle vara lösningen är orealistiskt. Det är överhuvudtaget väldigt svårt att ens föreställa sig hur en västerländsk återindustrialisering faktiskt skulle gå till. Och det är heller inget som vi borde vilja. Det monotona arbetet vid det löpande bandet var ju något som vi gjorde motstånd mot.
I denna bemärkelse skulle automatiseringen faktiskt kunna vara något positivt. I ett annat fördelningssystem skulle automatisering kunna frigöra mänsklig arbetskraft vilket skulle betyda att vi kunde ägna oss åt annat. Till exempel fritid. Eller dela på de arbeten som vi faktiskt kommer att behöva utföra. Som till exempel inom vården.
Men i dagens arbetssamhälle är vi alla överflödiga arbetare. På ett eller annat sätt. Inom eller utanför vården. Med eller utan handsprit.
