Med jämna mellanrum anklagar någon viss poesi för att vara svår. Att bara rikta sig till en liten krets akademiker, vars uppskattning för texterna antingen är spelad eller uteslutande teoretisk. Ingen läser dem och hänrycks, friar, säger upp sig. Hur det än må vara med den saken kan man undra vad som egentligen kännetecknar en läsbar dikt. Är det alltid samma kriterier som gäller, eller finns det olika former av lättillgänglighet?
Jag tänker på det när jag läser två diktböcker från de senaste månaderna. Ida Börjels Ma och Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska är två i allt väsentligt strålande verk, utgivna på Bonniers, skrivna av uppburna poeter ur samma generation och med gemensamma band till en löst definierad postmodernistisk lyrikkanon. Det är värt att studera vad som skiljer dem åt rent svårighetsmässigt.
Ma är i viss mening en ganska traditionell modernistisk text med en någorlunda fixerad grundberättelse. Det handlar om våld, övergrepp, storpolitik: ”flyktinglägren fanns; kringmurad / där ståltrådsnäten spänts till skydd / mellan husväggarna ovanför vilka / bosättarnas sätt att kasta glasflaskor / avfall, en vit plaststol / mot de gående nedanför”. Eventuellt räcker det med att ha ett hum om ordens konventionella betydelser och associationer för att ta till sig dem. Bosättarna är just bosättare, inget annat.
Samtidigt lutar sig Ma i hög grad mot referenser. Till exempel är texten till sin struktur en parafras på den danska poeten Inger Christensens Alfabet (1981). I relation till denna framträder vissa egenheter i Börjels text tydligare. Att Christensens frekventa användning av verbet ”finns” hos Börjel har blivit ”fanns” är till exempel inte helt obetydligt för det civilisationskritiska grundackordet, något som onekligen går den som inte läst Christensens text förbi.
Som för att ytterligare understryka sin andliga tillhörighet nämner texten ett antal poeter vid förnamn. Det är Mare (Kandre), Friederike (Mayröcker), Anne (Carson), och så vidare. Självklara hypertextuella noder för vissa, helt obekanta för andra. Referenserna är oftast både motiverade och betydelsebärande, även om det också finns något besvärande internt över dem; lite som om texten vill visa sig duktig och ryggdunka det tusental personer som förstår. Klart är hur som helst att Ma riktar sig till vuxna intellektuella.
Å andra sidan har vi då Anna Hallberg, halmdocka
i senare års obegriplighetsdebatter. Så här kan det låta
i en av de tre lyriska stämmor som löper parallellt i Ljusgrönt och aska: ”frysavfrostning : klirrskakande : isglöd / sprätter : klinkar : droppar : porlar”. Eller, ett par sidor senare: ”BASILIKA FUKT DELICIOUS”. Obegripligt på sitt sätt kanske, men läs orden högt! Känn hur de rör sig! Så länge man accepterar grundpremissen – att det kanske inte handlar om att förstå, utan om att lyssna, vara uppmärksam på språket och dess godtycklighet – är detta nog den mest omedelbara litteratur som finns. Dikt som hade kunnat läsas för en hund.
Samtidigt är det värt att fundera över vem läsaren är som känner sig trygg med Hallbergs text. Är det inte med största sannolikhet så att denne också är bekant med författarna hos Börjel? Att det i praktiken krävs samma beläsenhet för båda texterna?
I sådana fall kan man fråga sig vilken av dem som är bäst lämpad för en poetisk nybörjare; Ma, som fordrar några googlingar, eller Ljusgrönt och aska där det krävs en helt annan opik än vardagsläsarens. Jag vet inte. Kan ni inte testa och återkomma till mig?
Veckans tips: Äntligen på svenska: en ny volym med texter av den portugisiske författaren Fernando Pessoa! Eller av Ricardo Reis, närmare bestämt. Pessoa (1888-1935) skrev under ett stort antal olika ”heteronymer”, alltså pseudonymer fast knutna till utbroderade fiktiva karaktärer, varav den melankoliske läkaren Reis var en av de mest produktiva. Boken heter Dikter av Ricardo Reis och ges ut på förlaget Pontes.
Rebecka kärde