Om vi för ett ögonblick gör det omöjliga, nämligen skiljer form från innehåll – det konstnärliga från det politiska, estetik från historik – är det ingen tvekan om att Dallas Buyers Club är ett välgjort konstverk. Filmen lever högt på sina skådespelare, men återskapar också visuellt sin epok, det sena 1980-talet, lika träffsäkert som American Hustle gjorde med det föregående decenniet. Här rör vi oss dock inte bland de överdådiga kostymernas medel- och överklass i New York, utan bland de tajta jeansens och cowboybootsens arbetarklass och marginaliserade i Dallas, Texas.
De stora spelbolagen gav knappt pengarna tillbaka till den som prickat in Matthew McConaughey och Jared Leto som vinnare av pris för bästa manliga huvudroll respektive biroll vid helgens Oscarsgala. Och priserna var helt rättvisa. Båda två uppnår den, särskilt för Hollywood sällsynta, nivå av trovärdighet som helt raderar ut skådespelaren för att bara lämna rollen kvar. Att de sedan hade hjälp av att de rent fysiskt raderade ut sina egna ”normala” skådespelarkroppar genom att extrembanta sig till det utmärglade tillståndet hos aidssjuka vid gravens rand förminskar inte prestationen på något sätt.
Men Dallas Buyers Club är i hög grad en film som vill mer än att tjusa oss med sina konstnärliga kvaliteter. Den vill också berätta en historia ur verkligheten, en historia som en av manusförfattarna, Craig Borten, jobbat på i mer än 20 år. Och det är här det som, så ofta, blir lite mer problematiskt (vilket inte är en ren synonym för ”dåligt”, som i fallet med ett par andra ”sanna” Oscarsnominerade filmer i år, Captain Phillips och The Wolf of Wall Street).
I centrum för berättelsen står Ron Woodruff (McConaughey), en elektriker och rodeofantast i 35-årsåldern som i mitten på 1980-talet diagnosticeras med aids och ges 30 dagar kvar att leva. Vid tiden finns ännu inga godkända läkemedel att tillgå, men Woodruff ger inte upp utan börjar läsa allt han kommer över om den senaste forskningen. Han erbjuds att ingå i en vetenskaplig test av AZT, ursprungligen en cancermedicin som utvecklats på 1960-talet men ställts på hyllan på grund av svåra biverkningar. Men när han får veta att det är 50 procents chans att han enbart får sockerpiller, väljer han i stället att muta en städare på sjukhuset som smugglar ut medicinen till honom.
Men AZT förefaller ha negativ effekt på Woodruff. I stället blir han bättre när en läkare i Mexiko behandlar honom med en rad alternativa, eller i USA ännu icke godkända, preparat. Woodruff börjar smuggla in mediciner i USA, först från Mexiko, sedan från Europa och Asien. Tillsammans med en transsexuell kvinna, Rayon (Jared Leto, i en roll som inte hade någon verklig motsvarighet), bygger han upp en affärsrörelse kring försäljningen av alternativa preparat. Men tullen, Skatteverket och Läkemedelsstyrelsen gör sitt bästa för att stoppa honom. Det hela utvecklar sig snart till en kamp mot myndigheterna för dödsdömda människors rätt att fritt få experimentera med behandlingsmetoder när sjukvårdssystemet ändå inte förmår bota dem. Woodruff avlider 1992, sju år efter det att han getts en månad att leva.
Dallas Buyers Club är bäst när det gäller att fånga desperationen och tragiken på ett personligt plan. Men lyfter man blicken en smula finns här mycket som kan ifrågasättas och som blivit föremål för debatt i USA. Det gäller inte minst frågor om representation. Filmens Woodruff är en heterosexuell och inledningsvis grovt homofob man. Att på det sättet göra en heterosexuell man till ledare för kampen för de aidssjukas rättigheter har lett till jämförelser med det klassiska greppet att låta en vit man bli hjälte i filmer om svartas kamp. Ännu mer komplicerat blir det av att verklighetens Woodruff beskrivits som bisexuell av sin ex-fru och att flera vänner till honom förnekat att han skulle ha varit homofob. Parallellt har röster höjts för att Jared Letos roll borde gått till en transsexuell skådespelare.
Filmen har dessutom kritiserats för att ta ställning för kvacksalveri gentemot vetenskap. AZT, som senare kom att ingå som en komponent i effektiva behandlingar av aids, framställs här som enbart skadligt, medan filmen ger en allt för positiv bild av alternativmedicinska experiment.
Ett annat problem är att den i sig välförtjänta kritiken mot läkemedelsindustri och myndigheter både är för mild och till stor del skjuter vid sidan om. Visserligen hör vi i förbigående en nyhetsuppläsare berätta att AZT, när det blir godkänt, får en prislapp som gör det till det dyraste läkemedlet på marknaden. Men man kunde gjort mycket mer av det faktum att tillverkaren valde att pressa ut maximal profit ur döende människor för ett läkemedel som egentligen var 20 år gammalt och som nu färdigställts med hjälp av pengar från staten.
Och statens skuld i den framväxande aidsepidemin var inte huvudsakligen en alltför nitisk vilja att reglera läkemedelsmarknaden utan den horribla oviljan att satsa forskningsresurser på en dödlig epidemi, en ovilja som hängde samman med fördomarna hos landets allra högsta ledning. När journalister i början av 1980-talet först tog upp ämnet aids under presskonferenser
i Vita huset svarade Ronald Reagans presstalesman Larry
Speakes med att dra igång en runda homofobt skämtande. Presidenten själv berörde inte aids offentligt förrän i maj 1987, när mer än 20 000 amerikaner redan dött av sjukdomen.
