1914: Vi kvinnor får i genomsnitt 86 procent. av mäns lön när vi arbetar.
2014: Vi kvinnor får i genomsnitt 85 procent av mäns lön när vi arbetar.
Vi lever i ett samhälle där värde mäts i pengar och vårt arbete värderas lägre än mäns. Påtvingad deltid och delade turer är i dag mer regel än undantag i de kvinnodominerade branscherna. Sexuella trakasserier på jobbet och diskriminering på grund av kön är en del av vår vardag.
Lagom till den 8 mars har SAC tagit fram en rapport om den könssegregerade arbetsmarknaden. I den slås det fast att den strukturellt ojämlika könsordningen gör att kvinnor oavsett utbildning finns i underordnade positioner. Och generellt har sämre hälsa än vad män har.
Den visar även att fysisk belastning, kombinerat med oregelbundna arbetstider, få utvecklingsmöjligheter och lågt inflytande tillsammans bidrar till ökad risk för stressrelaterad sjukdom och ohälsa.
Den låglönefälla det innebär att vara född till kvinna är svår att ta sig ur, även för dem av oss som satsat på utbildning. Både offentliga och privata arbetsköpare undervärderar våra arbetsprestationer.
Kvinnors arbete är en klassfråga. Arbeten som erbjuds oss är deltid, har lägre löner och sämre villkor. Ni hittar oss i jobb som vårdbiträden, undersköterskor, butikskassörskor, städare, affärsbiträden, köks- och restaurangbiträden samt andra yrken med kort utbildning.
Den kollapsade svenska modellen erbjuder inga verktyg mot den orättfärdiga könsmaktsordningen. Som kvinnor och syndikalister är vi inte förvånade. Vi lever
i ett samhälle med ökade klyftor, och oinskränkt makt åt marknadskrafterna. Konsekvenserna för oss kvinnor är förödande, både för vår hälsa och vårt arbete. Den så omtalade valfriheten är för oss ett skämt.
Ett tag var det individuell lönesättning som skulle ge oss rättvisare lön, det var både LO-fack och arbetsköpare överrens om. Men det visade sig att löneskillnaderna i stället ökade mellan kvinnor och män vid individualiserade löneförhandlingar. Detta trots att kvinnors utbildningsnivå ökat.
Frågan om lönediskriminering av oss kvinnor har drivits till Arbetsdomstolen många gånger, men genom åren är det bara en arbetsköpare som blivit fälld (och det var 1995).
Yrkesbaserad lönekartläggning biter inte på de rådande strukturerna, där vårt arbete värderas lägre.
För oss kvinnor och syndikalister är feminismen självklar. Vi tänker inte längre acceptera att flickor föds som andra klassens medborgare. Vi organiserar oss för förändring!
Vi kämpar tillsammans för att kvinnor och mäns arbete ska värderas lika. Det går inte att förminska jämställdhet till en lönefråga. Vi vill göra slut på all mansdominans och sexism. Ett samhälle med jämlika löner och sex timmars arbetsdag ger bättre förutsättningar att dela på ansvar för hem och barn. Vi vill göra sexuella trakasserier och diskriminering på grund av kön till historia. Först då kommer våra förutsättningar i livet vara på lika villkor.
Vi har mycket att tacka de kvinnor
i arbetarklassen som tog upp kampen för mer än ett sekel sedan. De kvinnor som kämpade sig in i fackföreningarna och tog plats och alla ni kvinnor som byggde upp en framgångsrik kvinnorörelse med fokus på vårt liv och arbete.
Av er har vi lärt oss att kollektiv kamp och direkt aktion ger resultat, inte individuella lösningar.
Vi har inget att hämta i de lösningar rådande system erbjuder. Men en feministisk fackförening som inte separerar klass och kön är ett verktyg för förändring av våra livsvillkor.
Vi kan, tillsammans med män som också vill få slut på könsmaktsordningen, organisera oss på våra arbetsplatser och arbeta för att synliggöra vårt arbete, ta upp kampen för rättvisa löner och en ny världsordning.
Härifrån till rosor och bröd – vi ska ha allt!
