”Vet ni varför jag bara äter rötter? Därför att det är viktigt med rötter”, förklarar en 104-årig nunna för den grånande författaren och playboyen Jep Gambardella, huvudperson i Paolo Sorrentinos Den stora skönheten. För 40 år sedan skrev Gambardella den stora generationsromanen. Sedan slutade han skriva och gick helt in för att bli kung av det vackra folket i stället. På sin enorma takterrass med utsikt över Colosseum håller han nattligen hov för kulturelit, knapadel, vackra ungdomar, realitystjärnor och matglada prelater från närliggande Vatikanstaten. Om det är någonting som Gambardella och hans entourage saknar så är det rötter. Bland lämningarna av mer än 2 000 år av kulturhistoria svävar de omkring i en ogenomtränglig partybubbla utan djupare kontakt med vare sig det förflutna eller samtiden. De kunde lika gärna befunnit sig i ett parallellt universum.
Det är förstås uppenbart att Den stora skönheten är en satir över den italienska nyliberalismen, eller Berlusconi-eran som den brukar kallas efter mediemagnaten och politikern som fått ge ansikte åt den ogenomträngliga ytlighetens diktatur, där all kultur kommersialiserats och politiken blivit till underhållning. I en intervju i pressmaterialet till filmen talar Paolo Sorrentino själv om ”eskapismens kultur” och exemplifierar med hur Silvio Berlusconi många gånger låtit parlamentet sitta och vänta på honom medan ”han varit upptagen med meningslösa, lättsinniga saker”. På så vis har han flyttat fokus från viktiga frågor till trivialiteter, lite som när en trollkarl lurar oss att se på fel hand.
Satiren är stundtals bitande grotesk. Som när ett konsthandlarpar tvingar sin kanske tioåriga dotter att utöva action painting inför publik under ett trädgårdsparty. Gråtande och indränkt i färg från topp till tå kastar hon sig gång på gång mot den uppspända duken. Tänk på din karriär, Europas främsta gallerister är på plats, förmanar föräldrarna. Eller när en botoxläkare behandlas med en vördnad som vore han en reinkarnation av Michelangelo. Stilistiskt pendlar Paolo Sorrentino mellan det känslosamt burleska, à la Federico Fellini, och en svalare, mer ”intellektuell”, ironisk ton som får mig att tänka på Peter Greenaway. Och det är ju inga dåliga förebilder.
Men problemet är att det i slutänden blir en ”Berlusconi” av det hela. Filmen flyttar vår uppmärksamhet från nyliberalismens grundläggande konfliktzoner till det triviala. I Paolo Sorrentinos Rom syns inte ett spår av nyliberalismens verkliga offer eller av den intensifierade exploateringsprocess som möjliggör det vackra folkets dygnet runt-party. Här finns nästan ingen arbetarklass, inga arbetslösa, inga bostadslösa ungdomar, inga hemlösa, inga papperslösa immigranter som säljer krimskrams, inga tiggare. Till och med den obligatoriska serveringspersonalen tycks ännu osynligare än vanligt. Faktum är att staden Rom är så rentvättad, så vackert belyst, så smeksamt behandlad av kameran att filmen långa stunder känns som en turistbroschyr i levande bilder.
I klasskonfliktens ställe får vi en berättelse om nyliberalismen som en kamp om borgerlighetens själ, där Jep Gambardella och hans gelikar till sist blir mer offer än någonting annat. Offer för lättja och en rikedom som bryter ned dem och deras klass. Filmen är exempelvis rikligt pepprad med varianter på den gamla stereotypen ”poor little rich girl”; barn och unga människor vars olycka ytterst tycks bero på deras rikedom. Paolo Sorrentino odlar här den absurda myten att livet är särskilt svårt för den som växer upp ekonomiskt privilegierad. Det är en myt som står helt i kontrast till sanningen att högre klassposition statistiskt betyder längre, och både fysiskt och mentalt friskare liv (om man nu inte räknar empatiinsufficiens som mental sjukdom). En myt vars uppenbara odödlighet förstås helt beror på att vissas olycka hörs, syns och värderas högre än andras.
I stark kontrast till de rikas olycka framstår filmens få fragmentariska karaktärer ur arbetar- eller lägre medelklassen. Dessa presenteras konsekvent som harmoniska genom att de, i kraft av sin relativa fattigdom, förmår uppskatta de ”enkla” sakerna i livet. Vi har Jep Gambardellas (latinamerikanska?) hushållerska som är en ren variant på den lyckliga svarta husan i amerikansk film (tänk slaven Mammy i Borta med vinden). Och vi träffar som hastigast ett äldre par som får beskriva sina planer för kvällen – kvinnan ska stryka färdigt, sedan ska de ta ett glas vin och se lite på tv – på ett sätt som får det att låta som om de sett ljuset.
För mig bekräftar Den stora skönheten att bankirsonen Paolo Sorrentino själv är lika rotlös som sina karaktärer. Han kan inte se utanför sin klass, kan inte se den i relation till andra klasser. Och denna rotlöshet spiller också över på estetiken. Filmen blir lös och skev. Satiren går över i det sentimentala. Federico Fellini samsas obekvämt med Peter Greenaway. Och samhällskritiken drunknar i turistbroschyren. Den stora skönheten, som precis fått en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, är en klar kandidat till årets mest kritikeröverskattade film.
