Tvätteribranschen är en kvinnodominerad låglönebransch där arbetsuppgifterna präglas av repetitiva och monotona moment. Många får arbetsskador och blir sjukskrivna. Arbetaren följde med arbetarna på Berendsen i Eskilstuna, ett av landets största tvätterier, under en dag.
Det är en kall morgon i ett industriområde strax utanför centrala Eskilstuna. Inne i tvätteriföretaget Berendsens enorma lokaler är arbetet i full gång i en behaglig värme på 23 grader. Varje dag tvättas här 45–50 ton textilier och cirka 115 000 artiklar levereras till kunderna – sjukhus, vårdcentraler, hotell och restauranger.
En av dem som stämplat in är tvätterioperatören Britt Eklund. Arbetskläderna består av en ljus skjorta, tygbyxor och skor. Hon började sitt pass med att kolla hur arbetsschemat såg ut och promenerade sedan genom den stora lokalen som domineras av vagnar fulla med nytvättade textilier, mangelmaskiner och torktumlare. Högt upp i taket hänger långa rader av nytvättade skjortor och jackor på galgar som åker på en räls. Det slamrar, brummar och piper i lokalen.
Britt Eklund ställer sig vid en galgstation där hon hänger upp fuktiga patientskjortor och byxor på galgar. Målet är att varje person ska galga 260 plagg i timmen. De upphängda plaggen far iväg på en bana och åker igenom en värmetunnel där de ångas och sedan upp i taket där de torkar.
Under dagen kommer Britt Eklund att alternera mellan galgstationen och sorteringen en våning upp. Bäst trivs hon vid sorteringen där det är lite mindre buller och bättre möjligheter att röra på sig. Hon säger att man lär sig arbetsuppgifterna här på en dag och att möjligheterna att stiga i graderna på företaget är obefintliga. Det bästa med jobbet är arbetskamraterna.
– Det här är en multikulturell arbetsplats med människor från alla möjliga länder, vilket jag gillar. Man pratar och umgås och får nya intryck. Oftast är jag ganska trött efter jobbet, en anledning till det är min sjukdom, säger hon.
Britt Eklund är halvtidssjukskriven för hypermobilitetssyndrom, en sjukdom som innebär att lederna rör sig för mycket vilket gör att musklerna ansträngs. Hon lever med en ständig värk. För ett par år sedan knäppte det plötsligt till i ryggen när hon böjde sig ned vid mangelstationen. Hon kunde inte röra sig och hade väldigt ont. Efter en veckas sjukskrivning omplacerades hon till kundtjänst, en arbetsuppgift som varvades med jobb på lagret. De nya uppgifterna, som inte var lika repetitiva och monotona, gjorde hennes kropp gott. Men efter sex månader gjordes en omorganisation och Britt Eklund flyttades tillbaka till de gamla sysslorna vid tvätten.
– Jag fick ont och var heltidssjukskriven till och från under fem års tid, säger hon.
Men sedan ett par år är hon tillbaka på halvtid och har sju år kvar till pension.
– Jag hoppas klara av att jobba fram till dess.
Hon berättar att hon tidigare i livet fastnade i den klassiska kvinnofällan där hon under många år var hemma med sina barn med maken som familjeförsörjare.
– Det ångrar jag i dag, min pension lär bli liten, säger Britt Eklund, som tjänar 20 700 kronor i månaden.
Hon tittar på klockan. Snart dags för rast.
Bredvid Britt Eklund står 21-åriga Emelie Stödberg. Hon är inhyrd från ett bemanningsföretag och har jobbat på Berendsen till och från under två och ett halvt års tid. Hennes inkomster varierar beroende på var och hur mycket hon arbetar.
– Ibland händer det att folk blir irriterade för att man är ny, men så är det nog på de flesta jobb, säger Emelie Stödberg.
Hon påpekar att folk ändå är schysta mot henne.
En nackdel med jobbet är alla ljud, tycker hon.
– Har man inte varit här på ett tag så störs man av det, men nu är jag så van att jag knappt tänker på det.
I framtiden vill Emelie Stödberg skaffa sig en utbildning och eventuellt arbeta på lager. Nu sparar hon pengar till en egen lägenhet och en resa till Thailand.
– Jag vill leva livet och komma ut i världen, säger hon samtidigt som hon fäster en skjorta på galgen som susar iväg på rälsen.
Det har blivit tid för rast och folk lämnar sina poster för en kvarts vila med kaffe.
I fikarummet är det lugnt. Folk sitter tysta vid sina koppar, och framme vid kaffeautomaten pratar folk lågmält med varandra. Den bullriga miljön ute på golvet gör arbetarna trötta och de tar chansen att vila öronen en stund.
Arbetsprocessen på tvätteriet ser i korthet ut som följer:
tygsäckar fulla med smutstvätt från kunderna kommer med lastbilar som lastas av vid kajen. Tvätten läggs i vagnar som med truck körs ut i lokalen och läggs upp på rullband. Textilerna åker upp på rullbanden till sorteringen där lakan, handdukar, skjortor och andra textilier separeras och kastas i rör som hamnar i olika säckar. Säckarna, som åker på en räls uppe i taket, stannar vid någon av de gigantiska tvättmaskinerna där de öppnas automatiskt och åker ned. Efter tvätt förs tvätten ned en våning där den manglas, ångas, viks och slutligen hamnar på vagnar som dras manuellt till lastkajen där chaufförer lastar in dem och kör ut till sjukhus, vårdcentraler, hotell och restauranger i främst Södermanland, Västmanland, Uppland och Dalarna.
För ett par år sedan hotades tvätteriet av stora neddragningar. Anledningen var att flera landsting planerade att gå ihop och investera i ett tvätteri i Dalarna.
– Det var en tuff tid, säger Britt Eklund.
– Vi hade kunnat förlora våra jobb, men så blev det som tur var inte och nu hoppas vi
i stället på nyanställningar till våren då vi faktiskt fått fler kunder.
Hon är engagerad i IF Metalls facklubb som styrelseledamot och sekreterare och säger att i stort sett alla hennes arbetskamrater är med i facket.
– Vi har nästan alla samma arbetsuppgifter och ingen har högre status än någon annan. Som individer blir vi lätt sårbara gentemot arbetsgivaren och då behöver man vara ett kollektiv. De vanligaste frågorna som fackklubben driver handlar om övertid, minimilöner och nyanställningar. Under de senaste åren har det skett effektiviseringar och neddragningar vilket gjort att stressen ökat, säger hon.
– Vi jobbar mer än tidigare och det
har också påverkat tryggheten. Många av dem som varit här länge känner sig överkörda.
De vanligaste arbetsrelaterade skadorna är enligt Britt Eklund värk i axlar, rygg och händer. Hon säger att många av hennes arbetskamrater har värk av något slag. Ett par stycken har drabbats av karpaltunnelsyndrom vilket innebör att nerver i handen kommer i kläm. Man får svårt att greppa med händerna och får värk i armar och axlar.
Rasten är slut och arbetarna går ut till sina stationer. Vid packningen är det lite mindre buller än i övriga lokalen. Bland hyllorna står 59-årige Lennart Engqvist med en packnota i handen och plockar i ordning rena lakan, filtar och underkläder på en vagn. Vagnen ska sedan dras till lastkajen som ligger ett tiotal meter bort där den tas om hand av en lastbilschaufför som kör ut till kunderna. Lennart Engqvist har arbetat här i 32 år och sett många förändringar under åren. När han började var man dubbelt så många anställda.
– Lokalerna är nog ungefär lika stora som för 30 år sedan, men det är en bättre arbetsmiljö i dag. Även om det fortfarande är mycket lyft så var det ännu mer tungjobbat tidigare då vi till exempel hade längre sträckor att gå med vagnarna. Det är också mer maskiner i dag, fram till för bara några år sedan vek man handdukar för hand, säger Lennart Engqvist och rullar vidare med sin vagn.
Uppe på våning två vid lastkajen står en man i färd med att koppla ihop vagnar fulla med smutstvätt. Dessa levereras sedan med truck in till lokalen där ett par personer lastar upp kläderna på två rullband. Smutstvätten hamnar sedan på sorteringen där folk ser till att plaggen hamnar i rätt smutstvättpåse. Ljudbilden här är än mer bullrig än på nedervåningen vid galgstationen och vikningen. Truckar susar runt över lokalen. Uppe i taket gnisslar det från rälsen med tvättsäckar, de jättelika tvättmaskinerna brummar och emellanåt piper det från ett larm. Personalen arbetar koncentrerat med diverse uppgifter. Det pratas inte så mycket och när det görs står man nära varandra för att höras.
Vid ett av rullbanden på sorteringen står 60-åriga Kerstin Petterson. De olika textilierna slängs i rör som åker ned i säckar
som sedan levereras till tvättmaskinerna.
– Det var tänkt att jag skulle arbeta här i åtta veckor men det blev 25 år, säger Kerstin Petterson och skrattar.
Hon sorterar filtar och lakan, medan arbetskamraterna har andra plagg som de fångar upp och sorterar. Var tionde minut tar hon några steg åt sidan och sorterar andra slags plagg. Under dagen alternerar hon mellan sorteringen och att hänga upp kläder på galgar.
– Där nere vid galgarna står man stilla hela tiden och det är så enormt tråkigt, här får man i alla fall röra på sig.
Det bästa med jobbet tycker hon är arbetskamraterna. Det sämsta är oljudet och lönen. Efter skatt får hon ut 15 000–16 000 kronor per månad.
– Det är uruselt efter 25 år här. Man ska bara jobba mer och tjäna mindre. Det blir inte mycket pengar över.
Hon ser fram emot pensionen, säger hon.
– Jag har inget särskilt fritidsintresse, man är så trött efter jobbet, nästan golvad när man kommer hem. Något problem med sömnen har jag då inte.
På ett bord intill bandet står ett antal hinkar fyllda med pennor, kanyler, glasögon, namnbrickor och stetoskop. Det är saker som glömts kvar av hotell- och sjukhuspersonalen i skjortfickor och byxor. Det märkligaste som dykt upp på banden är en fot, men någon hink för upphittade kroppsdelar tycks inte vara nödvändig.
Sevan Soresh är 30 år. Han går omkring bland gigantiska tvättmaskiner och vagnar med smutstvätt. Över hans huvud hänger långa rader av säckar på en räls i taket. I handen bär han en två meter lång käpp. Han bevakar om säckarna i taket fastnar eller om någon av de fem tvättmaskinerna larmar. Vissa fel vid maskinerna kan han åtgärda själv, i annat fall kontaktas en tekniker. Han kan inte lyssna på radio eller bära öronskydd utan måste vara idel öra ifall något händer.
– Blir det stopp på maskinerna här så får de andra inga kläder att vika eller hänga upp, då stannar allt upp, säger Sevan Soresh.
Han kom till Sverige från Irak i slutet av 2007. På dagarna pluggade han svenska för invandrare och på kvällarna arbetade han som bartender. Efter ett par år på ett bemanningsföretag, där han bland annat jobbade på Berendsen, fick han fast anställning i slutet av förra året. På frågan om vad som är det bästa med jobbet blir han tyst en lång stund.
– Kanske att jag får röra på mig. Jag gillar att arbeta och försöker spara ihop pengar. I framtiden vill jag köpa hus och en fin bil, helst en Lamborghini. För att ha råd med det måste jag jobba på, säger han, ursäktar sig och försvinner iväg.
En säck hade fastnat uppe i taket. Med käppen till hjälp petar Sevan Soresh loss säcken som genast glider mot en av tvättmaskinerna. Nackdelar med jobbet tycker han är lönen. Han tjänar 19 300 kronor i månaden vilket är under fackets ambition med 20 000 kronor som minimilön. Han är medlem i facket och tycker det är självklart att vara med.
– Facket är bra för att skydda arbetaren mot alla möjliga konflikter, med arbetsgivaren eller när det gäller tjafs med arbetskamrater, säger han.
Sedan vinkar han ursäktande med handen när han svarar i den ringande arbetstelefonen.
