Vad har hänt sedan 1990-talets slut då chic lit-böckerna föddes? Med sina historier om yngre storstadskvinnor som ständig småberusade trippar runt på jakt efter män och nya shoppingstråk. Där maten och spriten och kläderna och nätdejting och möjligheten till ett ligg framstår som universums stora gåtor. Jag talar om böcker om vår tid. En tid med så mycket orättvisor och klimatfaror i blickfånget att vi borde baxna. Men i stället lider vi med våp som räknar lycka i nyvaxade bikinilinjer, Hermèsväskor och stora vita fuskpälsar.
Denna navelskådande smått galghumoristiska genre verkar trivas bra här i nutiden. En av dess allra starkast lysande representanter, Helen Fielding, har nu kommit ut med en ny bok.
Bridget Jones, den lagom paranoida, småtokiga, ständigt bantande singeltjejen är tillbaka. Nu som en ensamstående femtioplussare med två förskolebarn. Och man kan inte låta bli att glatt välkomna henne när hon snubblar in igen, famlande efter lyckan och livets etikettregler.
Då Helen Fielding kom ut med Bridget Jones dagbok kom den att säljas i hela 15 miljoner exemplar. Bridget Jones blev ett begrepp för hela världen om den ack så mänskliga yrkeskvinnan som ständigt tog fel beslut. Men hon hittade till slut mannen i sitt liv och fick två barn. Hon fick allt hon drömt om. Fast redan efter ett par år blev hon änka då maken förolyckades under en arbetsresa i Darfur.
Men Bridget kämpar på. Med sin vardag, med dagishämtning, socialt umgänge och jobb. Hon är i bokens inledning kraftigt överviktig, ständigt ursäktande och med en hopplös självkänsla som den kvinnliga läsaren antagligen förväntas le igenkännande åt. Trösten är barnen, soffmyset med enkla tv-serier, vin och småätande.
Pengar är inte problemet. Vardagen manövreras med hjälp av en perfekt barnflicka som vakar över läxor och aktiviteter. Hon påminner, bockar av och håller en exemplarisk reda på både Bridget och hennes barn. Genom långa sms logistikcheckar hon veckan och Bridget kan fortsätta med manusskrivande, dagdrömmande och tröstpimplande. Och twittrande. Genom Twitter får hon sedermera kontakt med kärleken, en ”toyboy”. Romantiken blomstrar, trots att han är över 20 år yngre. Hon går ner i vikt och blir en riktig snygging igen.
Men så tar romansen slut. Och hon förfaller. Hon är plötsligt ”ovaxad, oplockad, otränad, oexfolierad, omani-pedikerad, omediterad, utväxt ofärgad, hårofönad”. Långt ifrån en perfekt kvinna.
Bridget trycks ned ytterligare i självömkan när hon på en tillställning träffar en äldre dam som tittar på henne och utbrister: ”Inte ofta jag träffar någon i din ålder som har kvar ett riktigt ansikte”. Jo, Bridget kan förfärad se in i sin egen oupplyfta spegelbild och skämmas. Hon har blivit en tant. Det värsta som kunde hända har alltså hänt.
Det är något så avväpnande sympatiskt över Bridget och hennes desperathumoristiska svartsyn. Historien om henne berättar att man får göra fel, att man får strunta i normen, man får vara desperat, svag och till synes lite osmart. Man får ta ett glas vin för mycket trots man är småbarnsmamma. Man får vara crazy. Det är nämligen ett litet privilegium man har om man tillhör medelklassen. Den medelklass där man umgås med välavlönade psykologer, tv-producenter och programledare där ytan är ett signum. Där Botox är som att gå till tandläkaren och ”djup” aldrig handlar om något annat än att leva buddhistiskt ”för stunden”. Hos den medelklass där Bridget bara är så charmig i sin marinblå sidenklänning full med chokladfläckar.
Det är en hipp konsumtionsidyll i glitter och glamour, insprängda omvärldsanalyser av typen: ”Gillar verkligen Michelle Obamas nya frisyr med lugg, pannlugg eller vad man ska kalla det”. Och med det pliktskyldiga tillägget: ”Även så klart mkt glad över Obamas andra presidentperiod”. En lättsamhetens intrig som piggar upp. Vem vill deppa över den diskbänksrealism som träder i kraft när pengarna inte finns?
Chic lit är tillägnat dem som har möjlighet att fundera över hårextensions och långresor och att strunta i jobbet för en dag. Underbart världsfrånvänt för alla som inte orkar se. Som vill ha lättuggat till middag. Vi är 2000-talets offer för oss själva, våra förväntningar, drömmar och krav på omedelbar behovstillfredställelse.
Man blir först fnissig, sedan lite deppig. Vår mänsklighet, vad förser vi den med? Paradoxer om tvåsamhetens lycka och omöjlighet. Kvinnor på jakt efter perfektion, som är skräckslagna för det perfekta. Män som är lite smygmjuka på det där skitigt hårt maskulina sättet.
Om 15 miljoner av oss människor på jorden tycker att detta är värdefull förströelse – vad säger det egentligen om oss?
