Sveriges näst största fackförbund är samtidigt en storägare i bemanningsbranschen. Detta är naturligtvis ingen hemlighet, men knappast någon ofta upprepad sanning heller. Samtidigt så är det en sådan där pusselbit som får saker som skavt en längre tid att falla på plats.
Som Arbetaren kan berätta i detta nummer äger Unionen fyra procent av bemanningsjätten Proffice. Detta gör förbundet till den sjunde största ägaren
i Proffice. Det största tjänstemannafacket sitter alltså på dubbla stolar med ekonomiska intressen i ett av de största företagen inom en bransch som har en nyckelroll i att urholka svenska kollektivavtal och anställningstrygghet.
I förhandlingarna med kabinpersonalen på flygbolaget Norwegian ställdes det hela på sin spets när Unionen till medlemmarnas stora besvikelse förhandlade fram att de skulle övergå till ett bemanningsföretag som ägs av – Proffice.
Representanter för Unionen bedyrar naturligtvis att ägandeförhållandena inte spelar någon som helst roll, man har ändå alltid medlemmarnas bästa för ögonen.
Det må vara hur det vill med den saken. Ett fackförbund ska ändå inte kleta in sig med det privata näringslivet, och framför allt inte i bemanningsbranschen.
Bemanningsföretag, eller ”privata arbetsförmedlingar”, var länge förbjudna i Sverige. Den förra moderatledda regeringen under Carl Bildt ändrade på det för ungefär 20 år sedan. Branschen drog igång relativt försiktigt med sjukvikarier till reception och kontorssysslor. ”Nisse från Manpower” blev ett begrepp efter en framgångsrik tv-reklamkampanj.
Allt detta ändrades 2003. Genom en banbrytande dom i Arbetsdomstolen fick företag rätt att sparka alla fast anställda och ersätta dem med bemanningspersonal – inte sällan i praktiken samma personer, bara nu med sämre villkor och sämre möjligheter att förbättra dem genom facklig kamp.
Bemanningsföretagens verksamhet har öppnat upp för möjligheter att kringgå skyldigheter på alla områden inom arbetsrätten – från arbetarskydd till schemaläggning. Sämre lönevillkor gräver hål i hushållskassan. Minskat tryck på skyddsåtgärder leder till att arbetare skadas och dör, och det märks i statistiken – bemanningsanställda är överrepresenterade i allvarliga olyckor inom den tunga industrin.
När anställningstryggheten försämrats tillräckligt kommer det att dra med sig även den fackliga verksamheten, vilket försämrar både lokalt och i skrivningarna i kollektivavtalen. I slutändan förlorar facken medlemmar när apatin brer ut sig.
Att som stort fackförbund äga och tjäna pengar på bemanningsföretag är inte bara skamlös korporatism, det är också på lång sikt kannibalism. Unionen gräver sin egen grav med sitt arbetarfientliga beteende.
Ett antal ur kabinpersonalen på Norwegian har lämnat Unionen i protest. Det är bara att hoppas att fler följer deras exempel, och i stället väljer att organisera sig i en organisation som inte arbetar på att förstöra förutsättningarna för sin egen verksamhet.
