I sitt förord till Tragedins födelse skriver Friedrich Nietzsche att den kristna läran till sitt väsen är konstfientlig. Anspråken på moralisk renhet, på att rensa ut allt illusoriskt eller opassande, omöjliggör allt skapande eftersom konsten är rotad i den mänskliga tillvaron och i dennas väsentligen omoraliska karaktär. Skammen inför denna tillvaro, förnekelsen av den, är enligt Nietzsche kristendomens kärna. ”Livets äckel och leda inför livet” upphöjt till ett imperativ.
Jag tänker på det när jag läser Flannery O’Connors (1925-1964) på svenska nyutkomna novellsamling En bra karl är svår att finna. O’Connor själv var katolik och mycket troende. Ändå är hennes värld påfallande nietzscheansk, med våldet som allenarådande princip. Det slutar inte sällan med att de i regel småsinta och föraktfulla karaktärerna går under. Visst händer det att deras lidande förändrar dem och leder till något bättre i slutändan. Men oftast är det som lidande är mest: tungt, svart, ouppbyggligt.
För O’Connor var detta ett medvetet drag. Den kristna uppgiften som den tedde sig för henne var inte som Nietzsche påstod att vika för det obehagliga, utan tvärtom att gestalta världen som den är; utan ”from smörja” som hon enligt översättaren Ida Jonssons rika efterord skrev till en väninna. Särskilt intresserad var hon av hur nåden verkar på ett territorium ”dominerat av djävulen”, vilket hon ansåg jorden vara. Vilken förlåtelse tillmäts en människa utlämnad till sin egen mänsklighet?
Med tanke på den religiösa tematiken är det kanske inte så konstigt att Flannery O’Connor hittills varit ganska förbisedd i Sverige, även om bland annat romanen Blodsbunden (Alastor Press 2003) finns översatt sedan tidigare. I hemlandet USA är hon dock enorm. Det hon hann skriva innan hon dog 39 år gammal i sviterna av den reumatiska sjukdomen SLE – två romaner, två novellsamlingar – har kanonisk status.
Så är det också i den allra djupaste amerikanska södern hennes verk utspelar sig, i en värld av majsfält, baptism, magnoliaträd och barn som heter saker som June Star. Raslagarna är hårda, fattigdomen utbredd. Ingen har det särskilt lätt. Ändå är det inte medlidande man i första hand känner med karaktärerna. Mr. Shiftlet i ”Livet som räddas kan vara Ert eget” gifter sig med en förståndshandikappad flicka och överger henne på en vägkrog under smekmånaden. Och i titelnovellen skjuter en förrymd brottsling ihjäl en hel barnfamilj, till synes utan vidare motivering.
Mellan den lantliga fonden å ena sidan och berättelsernas brutalitet å den andra alstras ett obehag som O’Connor är suverän på att förmedla. När man kallar henne för en gotisk författare är det detta man syftar på. Balansen mellan det udda och det vardagliga, som i slutändan visar sig vara samma sak. Och dialogerna! Själv vet jag ju inte om O’Connor faktiskt har perfekt tonträff vad gäller dialekt och idiom, men så tycks det åtminstone. Ensamma repliker rymmer hela livsöden.
Bäst av de tio novellerna är kanske ”Bra bondfolk”. En bibelförsäljare kommer till ett hushåll och blir förförd av den ogifta vuxna dottern Hulga. Så upplever i alla fall hon situationen, hon som är doktor i filosofi och likt sin författare ser på omgivningen med viss avsmak. När Hulga och bibelförsäljaren ligger på höskullen rörs hon av hans enfald och låter honom ta av hennes träben, vilket ingen tidigare fått. Den egna sårbarhet överväldigar henne: ”Det var som om hon mist sitt eget liv och återfunnit det, som av ett mirakel, i hans.”
Men bibelförsäljaren sätter inte tillbaka benet. I plötslig triumf reser han sig upp och går. ”Du är inte så smart som du tror”, säger han till Hulga när han klättrar ned för stegen; ”jag har aldrig trott på något i hela mitt liv!”
Betyder det att bibelförsäljaren går segrande ur mötet? Nej, han är förmodligen dömd han också. Hulga har i sin kärlek avslöjat en falsk profet. Men det har hon gjort utan att på något uppenbart sätt själv belönas. Välsignelsen skymtar förbi som en möjlighet, men också bara det; i jordelivets mörker är den fortfarande långt borta.
