Nyligen sade vi i mitt hushåll upp vår helgprenumeration på DN. Ungefär samtidigt började vi prenumerera på Svensk Damtidning. Inte minst humörmässigt är det rejäl skillnad. Om DN gjorde mig vansinnig med sina odrägliga anspråk på att vara Morgontidningen med stort M – radikalare än SvD, seriösare än Aftonbladet! – är varje nytt nummer av Svensk Dam en ren njutning. Skvallret, bilderna, reportagen om hovets tiarasamling, jag älskar det. Det är som mjukisbyxor för själen.
Frånsett förströelsemomentet är Svensk Damtidning också spännande som ideologiskt fenomen. Den är något så ovanligt som genuint konservativ. Varje omslag pryds av en europeisk kunglighet. Vid sidan av en och annan folkkär kändis är det också sådana och deras förehavanden som upptar större delen av innehållet. Är det inte Estelle i pulkabacken så är det prins William på hästpoloturnering. Bilden tecknas av en värld som samtidigt är nära och oändligt långt borta, oberörd av politiska och ekonomiska förändringar.
Till exempel har det de senaste veckorna debatterats kring tidningens följetong ”Politikens prinsessor”. Kvinnliga politiker fotograferas i långklänning och pratar om sin barnlängtan. När jag upptäcker debatten slår det mig att jag läst intervjun med barn- och äldreminister Maria Larsson utan att ens reagera. För herregud, kvinnor som lönearbetar, det är typ det mest progressiva Svensk Dam någonsin publicerat. Jämför med senare numrets (12/2014) reportage om Tatiana Santo Domingo, gift med Monacos Andrea Casiraghi: hon beskrivs som en ”mörk skönhet” med ”finfina anor” som har ”så bruna ögon att de fångar alla direkt”.
Här demonstreras en för Svensk Damtidning unik egenskap. Där skvallertidningar i allmänhet har ett i grunden hånfullt och moraliserande tonläge – man ska fnysa åt någons celluliter, glädjas åt att kändisar ”är som vi” – vill Svensk Dam snarare upphöja personerna de skriver om. Silvia hyllas för sin ”slanka figur”, Victoria för sin klokhet. Om exempelvis kungens otrohetsaffärer berörs är det med formuleringar som ”den svåra tiden” eller liknande, med den underförstådda innebörden att det var media, inte kungen själv, som stod för skandalen. Kungafamiljen är inte som vi; det är själva poängen!
Om det som retar mig med DN är att den talar från ett slags borgerlig konsensusposition där läsaren och DN smälter samman i ett ”vi”, de goda demokraterna som gärna läser om såväl den hotade pressfriheten i Burma som om en aktuell roman – inte så mycket för att informationen är intressant i sig, utan för att ambitionen att ”hänga med” är medelklassens etiska slipsnål nummer ett; ja, då blir det plötsligt något behagligt över Svensk Damtidnings patetik.
För så här. Om klassamhället i Svensk Damtidning är källan till allt skönt, representeras det i DN och övrig borgerlig press i form av enskilda livsöden. En rumänsk tiggare intervjuas och på nästa sida är det bostadsannonser, utan att kopplingen mellan de som har och inte har, mellan profit och exploatering, någonsin redovisas. I Svensk Damtidning däremot finns inga illusioner. Allt den vill är att visa upp den vackra överklassen utan att för ett ögonblick motivera dess existens med några humanistiska dogmer. Den finns, den är bra: gott så.
Vi är alla människor, säger DN. Svensk Damtidning säger: nja. Det är på något vis mer lättsmält.
Veckans tips: På lördag den 22 mars är det poesibokmässa på Stockholms stadsbibliotek. Johan Jönson, Anna Hallberg, Johannes Heldén, samt ytterligare ett tiotal mer eller mindre etablerade poeter, läser texter. Dessutom kommer bokbord och pensionärer finnas på plats. Allt är givetvis gratis och pågår 12–16.
