Byggnads och SAC har varslat om strejk. Den stora frågan är vem som ska ha huvudansvar för att underentreprenörerna sköter sig och inte blåser sina anställda eller utsätter dem för livsfara genom att slarva med säkerheten. Huvudentreprenören, anser facket. Underentreprenörerna, själva anser arbetsköparen.
Byggnads är ett av de LO-förbund som har de bästa villkoren, något motparten aldrig underlåter att nämna. Lönerna är bra för många av dem som är anställda av seriösa företag som följer kollektivavtalen – även om det ofta är ett hårt arbete, där man riskerar att slita ut sig tidigt och alltså behöver stoppa undan pengar för att kunna pensionera sig i rimlig ålder. De relativt goda villkoren existerar dock på bekostnad av alla dem som bygger på samma hus men för oseriösa underentreprenörer, och det är bland annat därför Byggnads kräver att huvudentreprenören ska ta ansvar för att även de sköter sig. Får Byggnads ett genombrott kan det bli lättare även för andra förbund, som Hotell och Restaurang, att få bukt med korrupta bemanningsföretag inom städ- och disksektorn.
I helsidesannonser i dagspressen anklagar Svenskt Näringsliv Byggnads för att vara bråkiga och för att ”hota den svenska modellen”. Annonstexten är full av felaktigheter och halvsanningar, vilket Byggnads också påtalat.
Det har blivit allt vanligare att arbetsköparorganisationer offentligt försöker ta heder och ära av fackförbunden i samband med uppsagda avtal och strejkvarsel. Mycket av det är bara spel för gallerierna, men sätter vi det i samband med en strävan på EU-nivå att inskränka strejkrätten blir det genast mindre oskyldigt.
I den kontexten blir varje utsaga om brist på ansvar när facken ställer krav ammunition för dem som vill ta ifrån arbetare rätten att backa upp sina krav med verkningsfulla medel.
Om vi bortser från sådana strävanden, så borde det inte vara ett problem i sig att arbetsköparen höjer tonläget i samband med konflikter. Även om målgruppen för propagandan är allmänheten, som inte berörs direkt men tänks få mindre förståelse för fackens krav, så borde arbetarsidan kunna vända påhoppen till något positivt. För det är ju klart att arbetsköparna försöker svärta ned facken – deras krav kommer att kosta arbetsköparna pengar. Den svenska avtalsrörelsen skulle bara må bra av att temperaturen höjs några grader. Inte genom att parterna tjafsar via köpta annonser i pressen, men däremot genom att fackföreningsrörelsen gör mer som arbetsköparna och för ut sitt budskap genom de egna mediekanalerna och säger: ”Titta här, vi fattar varför de hetsar, de är oroliga att vi ska få igenom våra krav – och det vill de inte”.
Arbetsköparen bryr sig mer om vinster än om att alla arbetare får en vettig lön och att säkerhetsföreskrifterna följs. Det är en sanning som bör upprepas om och om igen.
Som Kinas gamle ledare Mao Zedong – en man som förvisso inte var någon varm anhängare av fria fackföreningar, för att uttrycka sig milt – sade en gång: ”Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva”.
Och den där skiljelinjen fick gärna framträda tydligare på den svenska arbetsmarknaden.
