Jag var en av de där som brukade ringa dig mitt i maten. Eller när du skulle natta barn, byta blöjor eller bara ville titta på tv. Jag skulle bara ställa några frågor, alltid på uppdrag av olika multinationella företag. Som bananföretaget som lyckades formulera fler frågor om bananer än någon av oss trodde var […]
Jag var en av de där som brukade ringa dig mitt i maten. Eller när du skulle natta barn, byta blöjor eller bara ville titta på tv.
Jag skulle bara ställa några frågor, alltid på uppdrag av olika multinationella företag. Som bananföretaget som lyckades formulera fler frågor om bananer än någon av oss trodde var möjligt. Jag frågade om du gillade dem mjuka eller hårda, om du trodde man blev fet av att äta en banan om dagen och – på största allvar – om du tyckte storleken spelade någon roll. För världens mest kända hamburgerkedja ställde jag ledande frågor om du tyckte att de var en bra arbetsgivare för ungdomar. För det välkända batterimärkets räkning krävde jag 40 minuter av din tid. Deras marknadsföring, att räcka längst av alla, måste ha upplevts som en passande illustration till en intervju som aldrig tog slut, medan vi intervjuare kände oss som de rosa reklamkaninerna som bara gick på och på.
Detta var länge sedan, och jobbet var vid denna tid ändå rätt hyfsat. Jag sålde ingenting och förvånansvärt få blev upprörda över evighetsintervjuerna. Framför allt hade telefonarbete ännu inte hunnit bli ett så pass utskällt yrke, och många av mina vänner jobbade med det någon gång. Nu, efter telefonförsäljningens stora genombrott – och tillsammans med en avreglerad marknad som skapat helt nya produkter att kränga i valfrihetens namn – är telefonförsäljare en av få yrkesgrupper som folk öppet skryter om hur illa man kan behandla.
Det här vet vi ju. Trots detta uttrycks gång på gång en märklig blandning av förvåning och moralisk indignation över att unga inte vill ta de mängder av telefonjobb som sägs finnas. De är lata, tycker att lönen är för dålig eller vill bli kändisar genom att blogga.
Att arbetets villkor skulle ha något med det hela att göra diskuteras mer sällan – tanken på arbetstillfällen utan villiga arbetare blir en kränkning av arbetslinjen. Men att sitta timme ut och in och övertygande försöka kränga en produkt du inte tror på, vilken som helst du blir tilldelad, är svårt. De få gånger jag själv försökt har jag varit värdelös. Hade Karl Marx formulerat sin alienationsteori i dag kunde han ha utgått från ett callcenter. Denna enkla förklaring dyker dock sällan upp.
För ordningens skull: jag gillar inte heller att bli störd mitt i maten. Men jag vet hur det är att sitta timme ut och och timme in vid en telefon. Jag vet att det finns ett manus de ska följa, att de kanske blir avlyssnade, betygsatta eller får ”feedback” på sitt samtal. Framför allt vet jag att det lättaste sättet att avsluta ett samtal är att försöka vara trevlig.
Blir du ändå störd nästa gång någon ringer dig mitt i maten, tänk så här: det är bara kapitalismen som ringer för att tala om att den älskar dig.