Från den lätt förklädda skildringen av mordet på den grekiske vänsterpolitikern Grigoris Lambrakis i Z – Han lever (1969) till kritiken av USA:s roll i Augusto Pinochets chilenska kupp i Försvunnen (1982) tillhörde fransk-grekiske regissören Costa-Gavras de tunga namnen inom europeisk film. Numera för han en mer undanskymd tillvaro. Ingen av hans tre senaste filmer – Mördande konkurrens (2005), Eden Is West (2009) eller Kapitalet (2012) – har exempelvis gått upp på svenska biografer.
Det är synd, för både Mördande konkurrens och Kapitalet visar att Costa-Gavras på äldre dagar utvecklats till en skarpsynt och underhållande satiriker över den europeiska nyliberalismen. I Mördande konkurrens handlar det om kemisten Bruno Davert som får sparken från sitt chefsjobb inom pappersindustrin i samband med en bolagsfusion. Två år av fruktlöst arbetssökande leder till att Davert förlorar sin självrespekt i takt med att familjen förlorar sin borgerliga levnadsstandard. Till sist bestämmer han sig för att ta itu med den övermäktiga konkurrensen om jobben på det enda verkligt rationella sättet, genom att eliminera konkurrenterna.
I Kapitalet, som nu släpps på dvd här hemma och därmed blir tillgänglig med svensk textremsa, kliver Costa-Gavras upp ett par steg på klasstrappan, till bankpalatsens och privatflygplanens nivå. Den 40-årige ekonomen Marc Tourneil blir oväntat utsedd till direktör för en av Frankrikes största banker när hans föregångare visar sig vara döende i testikelcancer. Den gamle direktören ser skyddslingen Tourneuil som en lättmanipulerad ställföreträdare och kräver att få behålla sitt kontor, sin lön och förfogandet över bankens privatplan ända in i det sista. Också storägarna och Tourneuils förbigångna rivaler ser honom som en tillfällig lösning, i väntan på att gamle direktören kastar in handduken för gott. Ingen vill ha en smutsig strid om chefsposten, som riskerar att sänka aktiekursen.
Men Tourneuil visar sig genast mindre foglig än förväntat.
I en av filmhistoriens mest laddade löneförhandlingsscener lyckas han lägga beslag på både kontoret och flygplanet. Men han tvingas acceptera en fast årslön – till vilken förstås ska läggas bonus och annan rörlig kompensation – på förnedrande 18 miljoner, en tredjedel mindre än föregångarens. ”Vill ni ha en lågprisdirektör?” frågar han indignerat. ”Min lille Marc, det är precis det vi vill ha”, svarar gamle direktören leende.
Men med hjälp av ett gott råd från hustrun, som precis läst en bok om Mao Zedong, visar sig Tourneuil vara en skickligare taktiker än någon av sina motståndare. För att underminera rivalernas positioner lanserar han sin egen kulturrevolution. Under en konferens som streamas globalt till alla bankens lokalkontor uppmanar han de anställda att skriva rapporter om arbetsklimatet och ledningen på de egna kontoren. Chefer som får dålig kritik riskerar att få gå. Bakom stängda dörrar lovar han samtidigt de stora aktieägarna att sparka 10 procent av de anställda. Minskad utlåning till små och medelstora företag, större fokus på kortsiktig spekulation, och inköp av jordbruksmark i Ukraina ska också driva upp aktiekursen.
Kapitalet påminner om J.C. Chandors briljanta Margin Call (2011) i att den skildrar finanskapitalismen ovanifrån och inifrån med en total brist på sentimentalitet och utan något naivt påklistrat gott slut av det slag som vi hittar hos Martin Scorsese eller Oliver Stone i deras Wall Street-filmer. Det handlar här om en patologisk struktur, inte om enskilda moraliska tillkortakommanden. Men Costa-Gavras kastar sitt nät bredare än J.C. Chandor.
Här syns offren, de arbetslösa och hemlösa, om än i förbifarten. Men framför allt fångar Kapitalet in den incestuösa relationen mellan finansimperierna och statsmakten, ett sadomasochistiskt förhållande där det inte är något tvivel om vem som dominerar vem. Dock till båda parters njutning.
Stilistiskt har Margin Calls anglosaxiska Shakespearedrama bytts ut mot Comédie-Française kryddad med lite Bertolt Brecht. Marockofödde komikern Gad Elmaleh är lysande i huvudrollen, emellanåt som självmedveten ciceron som tilltalar åskådaren direkt. Med spänd återhållsamhet, som låter oss ana en växande brutalitet precis under ytan, gestaltar han en man vars mänsklighet urholkas av ett system som förvandlar alla relationer till ekonomiska relationer. I ett samtal mellan Tourneuil och hans hustru tidigt i filmen, innan den förre upphöjts till direktör, säger hon åt honom att han måste se till att bli respekterad, inte låta cheferna köra med honom, utan hellre då säga upp sig och skriva den där boken han alltid velat skriva. Han svarar att han skiter i respekt. Han vill bara ha mer pengar. ”Varför det?” frågar hustrun. ”För att bli respekterad”, svarar Tourneuil.
Resonemanget kan tyckas motsägelsefullt. Men poängen är att Tourneuil inte kan tänka sig någon respekt som inte är direkt knuten till pengar. Den ”respekt” han talar om är i själva verket makten att slippa visa respekt för någon annan. Att slippa ta hänsyn till någon annans mänsklighet. Att kunna behandla alla som objekt att nyttja och kasta bort. Costa-Gavras låter Tourneuils psykologiska utveckling (eller avveckling) speglas i dennes affär med stjärnmodellen Nassim, som går från tafatt uppvaktning till våldtäkt. I all sin grovhet är det förstås en utmärkt bild av kapitalets sociala logik.
