Med sin första film, studentarbetet Pride of Place (1976), lyckades Kim Longinotto få sin gamla internatskola stängd. Sedan dess har hon gjort ett tjugotal filmer som ofta fokuserat på kvinnors rättigheter och destruktiva könsroller. Hon har gjort film om transmän i Japan (Shinjuku boys, 1995), skilsmässa i Iran (Divorce Iranian Style, 1998) och kampen mot våld mot kvinnor i Indien (Pink Saris, 2010).
Du gjorde din första film 1976. Då hade Indira Gandhi varit Indiens premiärminister i tio år. Nu gör du en film om indiska kvinnor som hålls inlåsta av fäder och makar hela sina vuxna liv. I vilken utsträckning kan man tala om att vi gjort framsteg under de här fyra decennierna?
– Det är väldigt svårt att säga. I de byar vi filmade i Pink Saris och Salma har förmodligen ingenting förändrats på tusentals år. Men det som är så intressant med Indien är att på många sätt är lagarna redan på plats. Det är raka motsatsen till Iran. I Iran kämpar kvinnorna mot gamla lagar, sharialagar, som tvingas på en ung nation. I Indien finns moderna lagar men det som behöver förändras är hur folk tänker. Det är självklart förbjudet att gifta sig när man är åtta, men folk gifter sig ändå med åttaåriga flickor.
– Det är här jag tycker att filmen, litteraturen, journalistiken är så viktiga. Jag tror att filmer och artiklar som är mångfasetterade och subtila kan få folk att ändra hur de tänker. Det hjälper inte att säga att något är fel. Du måste få folk att vilja leva annorlunda. Du måste få någon som Malik (Salmas make i filmen, reds anmärkning) att fundera över om han verkligen är lycklig som familjeöverhuvud. Är det inte en fruktansvärd börda? Skulle det inte vara trevligare att få gifta sig med vem jag vill? Han tror att han har all den här makten, men egentligen är han också en fånge. Jag minns hur en av mina indiska vänner sade till mig, ”Kim, jag vill inte bli familjeöverhuvud. Jag vill gå ut och dansa. Och jag vet inte ens om jag gillar kvinnor. Det är fruktansvärt.” Det måste finnas miljoner män som känner likadant.
– I mina mörka stunder tänker jag att ingenting händer. Men goda dagar… när jag kommer till Sverige och Skandinavien och ser hur mycket som förändrats, hur mycket som är bra… Fast, så hör jag att Danmark toppar statistiken över våld mot kvinnor, i EU.
Och i Sverige har ojämlikheten ökat snabbare än i något annat OECD-land på sistone. Och inkomstklyftan mellan män och kvinnor växer.
– Ja, du ser, det är komplicerat. Ofta säger mina vänners föräldrar att det var så mycket bättre på 1950-talet. Det gör mig alltid upprörd. Jag menar, det var illegalt att vara homosexuell till 1967. När det gäller mentalitet och de roller vi tillåts ha tycker jag att det blivit bättre. Men ekonomiskt har det förstås blivit mycket sämre och det går inte att skilja de två åt. Ekonomiskt är det svårt i Storbritannien nu. Jag har många vänner som inte har jobb och som verkligen oroar sig för att bli hemlösa. Och allt är orsakat av bankirer, men folk skyller på invandrare. Men vi har fått könsneutrala äktenskap nu. Fast i Uganda kan man få dödsstraff för homosexualitet, vilket beror på de där korkade amerikanska missionärerna.
Din pappa var fotograf. Inspirerade han dig?
– Nej, ingenting som har med min pappa att göra inspirerade mig. Jag tyckte inte om någonting med min barndom. Jag hade väl ingen dålig barndom direkt. Jag blev inte sexuellt utnyttjad av mina föräldrar. Jag fick alltid tillräckligt med mat.
– Men egentligen växte jag upp på en internatskola. Det var inget trevligt ställe, men det var bättre än hemma. Det fanns inga böcker, inget bibliotek. Det var en riktigt dum skola. Jag fick den nedlagd sedan. Men de slog oss inte. Och ingen antastade oss.
Du gick på internatskola, betyder det att du har en typisk brittisk medelklassbakgrund?
– Nej, det var märkligare än så. Min mamma var arbetarklass. Hon kom från en mycket fattig by i Wales. Min pappa hade storhetsvansinne. Vi växte upp med falsk identitet och falskt aristokratiskt efternamn, Landseer (som konstnären Sir Edwin Henry Landseer, känd för sina djurmålningar och för lejonskulpturerna på Trafalgar Square). Det står fortfarande i mitt pass.
– Min pappa var från Italien från början. Han kom från någon sorts adelsfamilj. Obehagliga människor på det hela taget. Han växte upp i Tyskland och Sydafrika. Så du kan ju förstå att han egentligen inte hade en chans. Eftersom min pappa skämdes så över min mammas bakgrund så träffade jag inte min walesiska släkt förrän på hennes begravning. De var väldigt trevliga. Före detta gruvarbetare. Fotbollsspelare. Bra folk. De sade: ”Åh, stackars dig”. Och jag svarade: ”Nej, jag är faktiskt ganska glad att hon är borta och att jag inte ens behöver möta henne på gatan mer”. De skrattade sig fördärvade.
– Jag har bara två minnessaker kvar efter min pappa. Den ena är ett fascistemblem, ett litet svart rockmärke med texten ”Distriktsofficer”. Det är ett litet jack i det. Jag föreställer mig att det är för att han kom i slagsmål med någon judisk person under slaget vid Cable Street (där antifascister stoppade en planerad fascistmarsch genom Londons East End 1936). Min livspartner, Tony, är jude. Hans pappa var också med i slaget vid Cable Street. Och han var ungefär lika förfärlig som min pappa. Han var judisk extremist. Han tittade aldrig ens på mig. ”Den här shiksan (icke-judisk kvinna) har förorenat vårt hem”, sade han.
