Om hårdare tag mot brottslingar är ett klassiskt populistkort i Sverige är det inget mot vad det är i Storbritannien. När rösterna tryter finns det inget som att hytta med näven åt samhällets slödder. Följaktligen har den konservative justitieministern Chris Grayling ägnat sin mandatperiod åt att bedriva vad han kallar för ett ”krig mot brottsligheten”. Ett av huvudvapnen är så kallade ”spartanska fängelser”. Med spartanskt menas disciplin, uniformer, så lite tv som möjligt, och att gaypar inte får dela cell. Det ska ju inte vara som en jävla hotellvistelse.
I november 2013 antogs nya regler för interners rätt till personliga ägodelar. Det är numera inte tillåtet för utomstående att skicka fångarna föremål så som kläder, presenter och tidningar. Allt utom brev och vykort returneras. Vad som upprört många är att till och med böcker förbjuds. Så länge de inte kommer från fängelsebiblioteket, vill säga – och man kan kanske tänka sig hur roliga sådana är i Graylings spartanska panoptikon.
Beslutet har orsakat stora protester. I veckan hölls en manifestation där bland andra Carol Ann Duffy talade. Duffy innehar sedan 2009 den prestigefyllda titeln Poet Laureate, ungefär ”nationalskald”, och säger att de nya riktlinjerna hotar ”landets själ”. Frances Crook, ledare för Storbritanniens äldsta organisation för brottsrehabilitering, kallar reformen ”lika otäck som bisarr” och frågar sig hur vare sig utbildning eller återanpassning nu ska vara möjligt.
Chris Grayling själv har försvarat sig med att de visst inte förbjudit böcker, bara ”okända persedlar”. Via biblioteken kan fångarna fortfarande beställa dit titlar. Enda avsikten är att hålla fängelserna fria från ”droger och extremistiskt material”. Glidningen är givetvis talande. Att ordet ”extremism” kan syfta på både det ena och det andra är ingen nyhet. Inte heller att man med det under västen kan rättfärdiga även det mest brutala och totalitära maktutövande.
Vad reformen till sitt väsen går ut på är att ytterligare brännmärka redan isolerade individer. En gräns dras mellan Vi, de skötsamma skattebetalarna, och Dem, de kriminella.
I denna process går politiken från mörkblå till rent rasistisk. För vem är denne kriminelle, om inte en invandrare? Dels ”vet” vi ju alla att icke-vita begår fler brott: dels är det mer praktiskt att förse en grupp som redan är den ställföreträdande Andre med ytterligare egenskaper.
Så sett är det ingen slump att det brittiska nationalistpartiet UKIP:s kriminalpolitik ligger tämligen nära de konservativas. Båda riktar sin politik mot en fascistisk halmgubbe: den som stjäl, tigger, mördar, knarkar, lever på bidrag, tar våra jobb, ensam bär hela samhällets onda i vanligen utländska pass. Den som inte är som vi. Bara i så hög grad att den lider, verkligen lider, av att berövas alla uttryck för mänsklighet
i en miljö som är direkt fientlig till sådan.
Veckans tips: I dagarna kommer ett nytt nummer av litteraturtidskriften OEI. Temat den här gången är ”Strata, geologisk tid och jordkonst/Land Art i Sverige”. Om titeln gör dig nyfiken eller bara osäker är det ett gyllene skäl att inskaffa de 688 sidorna. Finns att hitta i bokhandlar eller via oei.nu.
