kvarteret där jag bor öppnade nyss en barberare. Om några veckor kommer ett rågbrödsbageri. Det är inte mycket att säga om det. Som tusentals krönikor och spaningar de senaste åren gjort gällande finns det inget svenska innerstadsbor älskar mer än skägg och rustikt bröd. Det ska vara genuint, ekologiskt, och ja, ni vet – ett slags konkret motkraft till Facebooks och Instagrams gränslösa flöden.
Äkthetstrenden når sin peak i rörelser med prefixet ”slow”. Tanken är övergripande att eftertänksam och medveten konsumtion ska leda till lägre tempo och därmed till högre livskvalitet. Först kom Slow Food. Sedan, i takt med att livsstilsopportunister i hela västvärlden vädrade morgonluft, Slow Travel och Slow Art. Och så, i höstas, utkom engelskaprofessorn David Mikics bok Slow Reading in a Hurried Universe (Harvard University Press).
Enligt Mikics riskerar vårt beroende av sociala medier att göra oss håglösa och jagsvaga. I jakten på bekräftelse tappar vi bort såväl oss själva som omvärlden: vare sig koncentration eller djupt känd empati blir möjligt.
Lösningen, för en sådan finns det så klart, är att ”ändra diet”, från Facebook till böcker. Närmare bestämt till ”long, realistic novels”, som Mikics uttrycker det i en artikel i New York Times. (3/1) Det är bara i romanerna vi fullt ut förstår vad det är att vara människa.
Det finns mycket att invända mot i Mikics resonemang. Jag tror till exempel inte att jag läst en enda lång, realistisk roman det senaste året. Däremot har jag tagit del av kanske hundrafemtio uppsåtligt litterära verk, i fysiskt bokformat eller digitalt: diktböcker, essäistik, prosa, dramatik, facklitteratur. För att inte tala om alla artiklar, bilder, tv-serier, och gifs. Kort sagt, alla verk i berättande medier som tar formen av något annat än en Realistisk Roman, den 200-åriga genre som Mikics behandlar som naturgiven. Varför skulle det vara sämre? Och liksom, vad tänker han att folk gjorde innan Balzac? Slogs? Twittrade?
Men visst, jag förenklar. Mikics poäng är nog inte så mycket att romanen är oslagbar som att något borde göras åt det minskande läsandet. Att det finns ett värde i skönlitterära texter, och att detta sällan tas tillvara i det moderna samhället. Och allt som uppmuntrar till läsning är väl bra. Eller?
För att besvara den frågan måste man ha en idé om vad det är i litteratur som gör den så förträfflig. För Mikics är det att den har förmågan att göra världen större. Men om den har det, är det då inte för att den kan avvika från det vanliga; det språk och berättande som i tillvaron passerar obemärkt? Att den är något annat än det nyttiga, konventionella: än informationstexter, reklam, frukostmöten.
Ur den synvinkeln torde en realistisk roman vara det oförargligaste man kan producera som författare. För det finns väl inget tröttare, mer vedertaget uttryck för den som vill säga något djupt vid sidan av tv-karriären än att skriva en torftig halvbiografisk uppväxtskildring, att kapitalisera på den bokens magi som tillmäts allt inbundet, oavsett vad det är. Den som verkligen vill skåda in i sin nästas mörker kan lika gärna hänga på Familjeliv.
Min poäng är inte att litteratur som fenomen är futtigt, tvärtom: litteratur är något alldeles ovärderligt. Men det är den just för att den inte låter sig fixeras. För att den jämt hittar nya former och uttryck, ständigt rör sig i sin strävan att åskådliggöra existensens skuggsidor. Den processen ska nog Mikics lämna ifred.
Veckans tips: Snart är det återigen dags för Textmässan i Stockholm. Den 26 april samlas ett antal oberoende förlag och utgivare på Debaser Medis. Inga Bonnieraktörer, men i gengäld massor av litteratur och folk som faktiskt bryr sig om den.
