Socialförsäkringssystemen fortsätter att urholkas. 2014 ligger maxersättningen från a-kassan mycket nära nivåerna i ekonomiskt bistånd, det stöd från kommunen som de flesta brukar kalla socialbidrag. Att dagersättningen till arbetslösa med a-kassa legat stilla i tolv år är illa nog, men parallellt med detta har också andelen arbetslösa som någon gång haft jobb men ändå inte kvalificerat sig till ersättning, eller aldrig varit med i en a-kassa, ökat enormt. För dem existerar inget alternativ till socialbidrag – egentligen tänkt att vara ett yttersta skyddsnät när alla andra möjligheter är uttömda.
Den relativa sänkningen av ersättningsnivåerna är alltså något som pågått betydligt längre än den borgerliga regeringens övriga härjningar i socialförsäkringssystemen. Sant är att det innan alliansen fick makten 2006 fanns en högre ersättningsnivå de första 100 dagarna som de raskt plockade bort, men många går arbetslösa längre än så. Enligt färska siffror som redovisas i Dagens Nyheter i veckan borde den högsta dagersättningen vara cirka 2 300 kronor högre bara för att matcha reallöneutvecklingen för arbetare. Naturligtvis kan man argumentera för att den ändå vore för låg – även för tolv år sedan var det många som ”slog i taket”.
Men medan det är sant att detta tak borde höjas rejält för att a-kassan ska kunna fungera som det är tänkt, som ett stöd som står i proportion till människors faktiska omkostnader, så borde vi tala mycket mer om golvet. Hur lite andra faktiskt får och vad de tvingas göra för pengarna.
Enligt siffror från Akademikerförbundet SSR är det bara fyra av tio arbetslösa som har a-kassa. Resten får klara sig på socialbidrag. Bidraget är för det första inte avpassat för att vara en ersättning för socialförsäkringar – till skillnad från a-kassan är bidraget inte självfinansierat, utan belastar kommunalbudgeten med allt vad det innebär av incitament att hålla fattiga borta från kommunen. Socialbidraget kopplas till allt mer omfattande villkor – inte minst sedan en ändring i socialtjänstlagen härom året öppnade för krav på så kallad ”motprestation”, det vill säga idén att den som får bidrag ska ”göra rätt för sig” med olika former av gratisarbete.
Att a-kassans tak blir allt lägre kommer på sikt att pressa ned lönerna. Att så många människor står utanför a-kassan kommer dock att ha mycket större inverkan på både lönebildning och på möjligheten att ställa fackliga krav.
Inget tyder i dag på att ett regeringsskifte i höst kommer att leda till några större förbättringar, eftersom även Socialdemokraterna ser sig tvingade att ansluta sig till den så kallade arbetslinjen.
Utvecklingen är precis den som de styrande i landet och de kapitalister de arbetar för vill ha – billigare, tystare och lydigare arbetskraft, och därmed större vinstmarginaler.
