Kina är kapitalismens framtid. Eller dess ändhållplats. Här finjusteras den post-demokratiska kapitalism vi alla färdas mot. Här testas var gränsen går för hur mycket ojämlikhet, otrygghet och förnedring av arbetarklassen ett modernt samhälle tål innan det, trots en auktoritär repressionsapparat, blir instabilt och dysfunktionellt. Vissa tecken tyder på att den gränsen kanske inte är så långt borta ändå. ”Massincidenterna”, som de kinesiska myndigheterna kallar större protester, har exempelvis ökat stadigt de senaste åren. Vissa protestaktioner har varit både spektakulära och, åtminstone på kort sikt, spektakulärt framgångsrika. Som revolten i Wukan 2011.
I Wukan lyckades de 15 000 invånarna driva ut både det lokala partistyret och polisen ur staden i samband med en protest mot att gemensam jordbruksmark sålts ut av korrumperade byråkrater utan att lokalbefolkningen kompenserats. Befolkningen barrikaderade sig medan Wukan omringades av paramilitära styrkor. Men myndigheterna vek ned sig, erkände att misstag begåtts och gav en rad löften (vilka i och för sig inte verkar ha infriats). Trots offentlig censur spreds nyheten om revolten snabbt genom sociala medier i Kina.
Också antalet strejker har ökat kontinuerligt. Enligt Manfred Elfstrom och Sarosh Kurovilla (forskare vid Cornell University) har strejkerna dessutom ändrat inriktning sedan 2008; från att ha varit defensiva och inriktade på att försvara existerande rättigheter har de nu istället kommit att handla om krav på högre löner och, inte minst viktigt, rätten att bemötas med respekt från arbetsköparens sida. Vem minns inte när Foxconns taiwanesiske grundare jämförde företagets arbetare med djuren på Taipeis zoo?
Det ökande antalet ”massincidenter” har också gjort ojämlikheten till ett officiellt erkänt problem för regimen. Men långt ifrån att ifrågasätta den ekonomiska politiken, har man valt att ytterligare accelerera tempot i de så kallade reformerna. Missnöjet försöker man istället avleda genom moralkampanjer; där ”pengadyrkan” och ”kommersialism” porträtteras som främmande, ”okinesiska” effekter av globaliseringen; och populistiska anti-korruptionskampanjer som kan förlägga skulden till enskilda individer på lokal nivå (och rentav användas för att göra sig av med kritiker mot den ekonomiska liberalismen inom partiet, som i det uppmärksammade fallet med Bo Xilai).
De fyra löst sammanfogade berättelser som tillsammans utgör A Touch Of Sin kan vid första anblick sägas passa in i regimens moralpolitik. De handlar om maktmissbrukande individer, lokala mutkolvar och spektakulär lyxkonsumtion. Också filmens huvudpersoner – offer och rebeller – agerar individuellt, inte som medlemmar av ett kollektiv. Stilistiskt har Jia Zhangke blandat skitig socialrealism med inspiration från den kinesiska wuxia-traditionen och från alla ensamma hämnare som någonsin inkarnerats av Charles Bronson, Clint Eastwood, Toshiro Mifune och Uma Thurman.
I den första episoden befinner vi oss i den nordöstliga Shanxi-provinsen, Kinas mest förorenade, där kolgruvorna dominerar ekonomin. Här startar Dahai en enmansfejd mot den lokala partibossen, som sålt gruvan, och den affärsman som köpt den, men nu vägrar att uppfylla sitt muntliga löfte att dela med sig av vinsten. När Dahais offentliga provokationer leder till att han misshandlas och hånas tar han rättvisan och en hagelbössa i egna händer.
Från Shanxi färdas vi söderut med migrantarbetaren/lösdrivaren Zhou San. Vi ser honom besöka sin familj för att fira nyår. Kort därefter genomför han ett lika kallblodigt som effektivt rånmord. Tredje episoden följer Xiao Yu, en ung kvinna som arbetar som receptionist på en bastu/bordell. När en kund vägrar acceptera att han inte kan köpa sex av henne – han slår henne upprepade gånger i ansiktet med en sedelbunt och hotar bokstavligen att döda henne med sina pengar – försvarar hon sig med en kniv.
Sista episoden handlar om den tonårige fabriksarbetaren Xiao Hui, som får skulden för en arbetsplatsolycka eftersom han distraherat en kollega med förbjudet småprat. När han tvingas avstå sin lön till kollegan under dennes sjukskrivning lämnar han jobbet. Det blir början på en olycklig odyssé genom arbetslivet i den dynamiska sydöstliga Guangdong-provinsen, en resa som slutar på en taiwanesisk fabrik som för tankarna till Foxconn – vilket också Xiao Huis slutliga öde gör.
Vissa kinesiska regimkritiker har påtalat hur filmen sammanfaller med centralregeringens moraliska diskurs och hävdat att regissören låtit sig ledas av censurmyndigheterna, som godkänt manuskriptet. Men det är en kritik som inte ser helheten bortom delarna. För Jia Zhangke väver samman dessa individuella öden till en bild av ett land inbegripet i en djupgående social kris. Det handlar inte om några ytliga stänk av synd. Det handlar om ett ekonomiskt system som genererar en ojämlikhet och en otrygghet som gör maktmissbruket ofrånkomligt. Det handlar om hur stalinistisk kadaverdisciplin levererar perfekt arbetskraft åt den globala kapitalismen – briljant illustrerat av Jia Zhangke i en scen där unga prostituerade kvinnor, iklädda den kort-korta, urringade versionen av Folkets Befrielsearmés khakiuniform, paraderar inför lystna affärsmän från Taiwan och Hong Kong på lyxbordellen Guldåldern. Säkert var det också detta mönster som de kinesiska myndigheterna upptäckte när de såg den färdiga filmen. För i stället för den planerade premiären i slutet på 2013 förbjöd man plötsligt landets medier att överhuvudtaget nämna filmen.
