Som läkare får man ofta utstå samhällets tillkortakommanden. Trots att sjukhuset på många sätt är en egen värld, med egna regler och strukturer, kryper yttervärlden in i fickorna på de sjuka. Så måste jag till exempel undersöka ett barn som först kommit ensam från ett land i krig och nu har misshandlats av två väktare och två poliser i tunnelbanan i sitt nya land. I vårt land.
Jag ställer det blåslagna barnet på vågen och den visar 45 kilo, precis vad ett av mina egna barn väger, min pojke. Jag gör matten. Varje vuxen våldsverkare fick cirka 11 kilo att slå på. Min pojke, den jag fött, kan både svenska och engelska, det här barnet talar bara sitt modersmål. Ett språk jag inte alls förstår, men det internationella kroppsspråket: hur hela kroppen darrar när hen sitter hopkrupen på britsen under lysrörens sken i det slitna undersökningsrummet.
Men vi möter också mycket mer. Kvinnor som misshandlas och våldtas av män har spår som måste säkras och sår som ska sys. Ibland är det han som åsamkat skadorna som kör henne in, han sitter med henne i rummet och gråter och ber om förlåtelse. Den blödande skadade får trösta.
Andra medmänniskor orkar inte mer, de kommer in förgiftade och medvetslösa. Var det med flit eller inte, var syftet att dö? Psykiatrikern kommer och gör sin bedömning. Hur kan syftet inte vara döden för någon som har fyra promille alkohol i sig? Bara de hastiga självmorden anses sjukliga, den som dödar sig långsammare får gå hem när förgiftningen hävts. Hängsnaror. Knivskador.
Bröstsmärtan som inte är en hjärtinfarkt, som är oro och ångest över tillvaron, hur pengarna ska räcka, hur det ska gå. Människor som ramlat på polisstationen och kommer in med axlar ur led, frakturer och skallskador. Fötter som gått stadens alla gator upp och ned i veckor, månader, i brist på ett hem, får fula sår. Ibland börjar de nästan ruttna. En svart tå går att knipsa av men vandringen fortsätter på nio tår, åtta, sju.
Meningslösheten i att skriva ut recept till den som inte har råd att lösa ut det på Apoteket. Meningslösheten i att kalla någon till återbesök som inte har en adress och vars mobiltelefon antagligen snart blir snodd på härbärget.
Det är inte de medicinska förlusterna som knäcker mig. Det är de politiska nederlagen personifierade som får mig att krypa ihop på golvet på personaltoaletten och gråta. Och säg mig, hur krossar man rasismen med ett stetoskop? Kan någon i stället analysera ett EKG av samhällssystemet? Nu är det supervalår och olika partier vill lindra och hjälpa på olika sätt. De förändringar som föreslås är lika tafatta som om det enda jag erbjöd en cancersjuk människa var ett plåster.
Därför har jag bestämt mig för att inte delta i valen. Jag struntar i vad plåstret har för färg, när hela samhällskroppen är genomsjuk. Jag förespråkar i stället palliativ vård, låt det system som misslyckats så magnifikt få somna in och dö. Hej då, rikemansvärlden, manssamhället, rasiströran. Vi bär en ny värld i våra hjärtan.
