Omkring 800 000 människor slaktades när hutuextremister under några fruktansvärda månader sommaren 1994 försökte utrota folkgruppen tutsi och de hutuer som ansågs försvara tutsierna.
I dag är det rwandiska samhället starkt präglat av kampanjer för försoning, men samtidigt styrt med järnhand av president Paul Kagames regering. Ingen får kallas tutsi eller hutu, alla benämns i stället rwandier.
– Landet har på många sätt utvecklats enormt, med till exempel återuppbyggande av infrastruktur och byggnader. Samtidigt är regimen otroligt auktoritär och tillåter knappast någon yttrande- eller pressfrihet, säger Karen Brouneus, som är doktor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet och som skrivit en avhandling om försoningsprocessen i Rwanda, till Arbetaren.
Hon menar att regeringens försoningspolitik på många sätt gjort att människor skrämts till tystnad. Tutsierna är i minoritet och många törs därför inte berätta vad de utsatts för.
– Bland offren för folkmordet finns fortfarande stora säkerhetsrisker och utmaningen är naturligtvis stor att gå vidare efter ett sådant stort trauma som drabbade landet. Men jag är trots allt förhoppningsfull om framtiden. Det finns en vilja hos de flesta att göra det bättre för nästa generation.
Även Johanna Mannergren Selimovic, som är forskare vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm och som bland annat studerar försoningsprocessen och fredsbyggandet i Rwanda, håller med om att situationen inte är så enkel som det ofta låter när det talas om landet.
– Det är naturligtvis bra att de tagit försoningsprocessen på största allvar. Men när det blir så elitstyrt kan det också få motsatt effekt, när man inte får prata om etnicitet över huvud taget kan det skapa en ilska och osäkerhet, säger Johanna Mannergren Selimovic.
Båda forskarna är förhoppningsfulla inför framtiden, men de stora sår som finns i landet tar enligt dem betydligt längre tid än 20 år att läka. Likaså tar det tid att bearbeta att FN och omvärlden inte reagerade, trots flera allvarliga varningssignaler strax innan folkmordet bröt ut.
– Det är en central del hos alla som drabbades, omvärldens stora svek. Men det är också en enorm lärdom för västvärlden, att inte begå liknande misstag igen. Tyvärr tycks vi inte ha lärt oss särkilt mycket, säger Johanna Mannergren Selimovic och pekar på Darfurkonflikten som ett exempel.
Det är något som även Fredrik Söderbaum, Afrikaexpert och docent vid institutionen för Globala studier på Göteborgs universitet, håller med om.
– Omvärlden var blåögd inför att det hände. Signalerna fanns där långt innan men blickarna riktades mot annat. Det gjordes alldeles för lite, säger han.
Fredrik Söderbaum delar inte heller den positiva bild många nationalekonomer ger av Rwanda. För trots betydligt större ekonomisk tillväxt än i många andra länder i regionen finns det fortfarande enorma problem.
– Rwanda har inte behandlat folkmordet tillräckligt, det går inte att föra några öppna diskussioner om det som hände och alla känslor får därför hanteras i det dolda. Den ekonomiska utvecklingen speglar inte den sociala och politiska utvecklingen, säger Fredrik Söderbaum.
