Fyra avklädda, välbyggda unga män står på en badbrygga. Deras blickar är demonstrativt likgiltiga och riktade bort från betraktaren. Titeln och författarens namn är satta i ett handskriftsliknande typsnitt, som för att understryka att det är en memoar läsaren har framför sig; innerlig, oförmedlad, rent av skandalös!
Nej, omslaget till Modernistas välkomna nyutgåva av En pojkes egen historia är knappast ett under av subtilitet. Det är däremot själva innehållet. Edmund Whites självbiografiska genombrottsroman från 1982, första delen i en trilogi, vibrerar av stilistisk konstfärdighet. Att den samtidigt räknas som en gayklassiker är inte oväsentligt i sammanhanget. I en intervju har White sagt att han som homosexuell kände sig tvungen att skruva upp litterariteten till max för att ses som en ”riktig” författare. Medan höglitterära heterosexskildrare som Philip Roth glatt kan runka på utan att framstå som pornografer, behövde White klä sina erfarenheter i ett eget, självlysande språk.
Vad är det för slags språk? Ett flyhänt, hårt spänt sådant, utan pynt. Meningarna kan vara generösa till sitt omfång men förhåller sig ekonomiskt till det berättade. När personer karakteriseras görs det med några få, väl valda inblickar i deras väsen: ”hon omgärdade och skyddade sin egen näpenhet som om den hade varit ett passivt, begåvat barn och hon dess mor, bländad av världens förbisvepande ljus”, kan det till exempel heta.
Den Edmund White vars ungdomsår gestaltas i En pojkes egen historia är en bleksiktig bokmal någonstans i den amerikanska mellanvästern. Föräldrarna skiljer sig tidigt. Fadern är en potent och mytisk figur, ständigt arbetande och föremål för sonens erotiska beundran. Modern dricker för mycket, lever utsvävande, riktar sitt begär mot pojken och säger att de två är hälfter av samma själ. Själv sitter han mest på rummet och drömmer om att en äldre älskare ska föra honom till Europa. Skönhet och dekadens hägrar.
I centrum för pojkens värld står sexualiteten. Hans rädsla för att vara ”vanskapt”, som systern kallar honom, präglar hans navigerade kring en läggning som han snart förstår är tabubelagd. På eget initiativ börjar han på internatskola i hopp om att mer manligt umgänge ska göra honom straight. I ett USA där homosexualitet allmänt betraktas som en sjukdom och där Stonewallupproret är mer än tio år bort, kan en ung människa inte kosta på sig att ens föreställa sig att det är världen, inte han själv, som har fel.
Samtidigt är det skillnad på att vara bög och att ligga med män. Om det förstnämnda är något fasansfullt – en social dödsdom – är det senare något som många är villiga att ägna sig åt, inklusive den sportige grannpojken. Det viktiga är att deltagarna ingår en gemensam manlighetspakt. Gränsen mellan de godkända aktiviteterna och de otänkbara är lika dunkel som den är livsviktig att känna till. Samlag är okej: kyssar och ömhetsord är det inte. Allt för att ens åtrå inte ska avslöjas som genuin.
En gång paras White ihop med en av de populära flickorna, Helen, som ”dejtar collegekillar och allt möjligt”. När hon efter en dejt förklarar att hon bara tycker om honom som vän blir han förkrossad. Hans chans är förlorad: dörren till heterosexualiteten öppnades lika snabbt som den stängdes. Det talar dock för Whites storhet som författare att lidelsen förblir komplex. Även om flickan huvudsakligen är en symbol – för vuxenhet, normalitet, gemenskap – är kärleken till henne i någon mening uppriktig, till och med erotisk: ”så som man kan älska en målning som man beundrar men inte äger och inte skulle kunna eller vilja äga”.
Vid ett tillfälle bryter den vuxne författaren in i texten och talar direkt till läsaren. Jag hoppas, säger han, att du uppskattar de ”lögner jag hittat på för att ta mig från en halvsanning till en annan”. Formuleringen pekar mot något avgörande i hela romanprojektet. Det är ju inte så att en memoar är en historisk korrekt beskrivning av ett liv, inte ens när den försöker vara det: snarare är den samma livs vittnesmål om sig själv, med allt vad det innebär av luckor och ren fiktion. Den kvardröjande doften av en erfarenhet kan efter hand förändra de faktiska omständigheterna så som man återberättar dem för sig själv.
Frågan är givetvis vad som är mest avgörande: händelsen i sig, eller den betydelse den ackumulerat i form av ett minne. Om En pojkes egen historia är ett svar är det bättre än de flesta.
