Det är både kopplat till deras självupptagenhet och brist på självdistans men även det faktum att de kräver konstant bekräftelse från omvärlden, gärna via Instagram och Twitter. Trots detta misslyckas Söder om Folkungagatan med sin mest basala intention, att vara roligt. Deras skämt är förutsägbara och runt hela programmet finns det en känsla av att allt redan är gjort. Då lyckas Ellen Ekman betydligt bättre med att driva med hipsters och kritisera deras självupptagenhet och småborgerliga bubbla i sitt seriealbum Lilla Berlin – So Last Year.
Lilla Berlin är Ellen Ekmans debutalbum men många läsare känner igen hennes serier från gratistidningen Metro, där de publiceras fem dagar i veckan. Ekman är medlem i det feministiska och kvinno- och transseparatistiska serienätverket Dotterbolaget och har liksom många av deras medlemmar utbildats vid serieskolan i Malmö. Det var under sin tid på skolan som idén till Lilla Berlin växte fram och den publicerades ett kort tag i Sydsvenskan som en del av ett samarbete med skolan. Då gick serien under namnet Möllan Deluxe, ett namn inspirerat av stadsdelen Möllevången i Malmö som är en samlingspunkt för stadens hipsters. Ekman vann 2013 Nordens största seriepris, Stora Ponduspriset, för sina serier. Albumet är uppbyggt i strippar där varje stripp består av fyra rutor. De är fristående från varandra men har ett sammanhängade tema och persongalleri.
Lilla Berlin skildrar som sagt hipsters. De är alla unga, hippa, tillhör ett mellanskikt och har ett ohälsosamt intresse för skägg och öl. Men där Söder om Folkungagatan faller in i de mest stereotypa skämten så lyckas Ekman ofta ta det steget längre. Här finns det en feministisk medvetenhet och hon vågar sig på att diskutera klass och politik. Seriens starka sida ligger just i de strippar som vågar gå längre än det självklara. Visserligen är Ekman ganska rolig även när hon driver med att hipsters måste fotografera all sin mat innan den kan ätas, att de bara bryr sig om sin egen image och att bayerska barn sjungit vaggsånger för deras öl vilket lett till dess särpräglade smak. Men riktigt bra och rolig blir hon när hon driver med Arbetsförmedlingens bristande förmåga att faktiskt förmedla jobb eller när pensionärerna i hemvården leker bingo med vilka obskyra medieyrken deras vårdare egentligen skulle vilja jobba med.
Några av mina favoriter i boken är när tjejen som blir raggad på genom neggningar, en komplimang och förolämpning inbakt i ett, sätter killen på plats genom att genomskåda hans försök. Eller tjejen som lägger sig i när de tre männen diskuterar skägg och erbjuder dem att titta på hennes könshår. Några av de mer politiska stripparna skildrar en fackkonflikt liknande den på Berns, där den utfrågade hipstern egentligen håller med om kraven som ställs, men ändå prioriterar att se artisten som spelar på det aktuella stället. Här fångas hipstern i ett nötskal. På ytan kan det finnas ett politiskt engagemang så länge det inte kräver faktiskt handlande från personens sida. Ord som feminism och klasskamp kan låta fina men vem har tid och ork att jobba för det när det finns en ny öl att prova och ett skogsrejv att besöka? Men Ekman ifrågasätter även vilka som kan vara hipsters. Hur det bara är ett mellanskikt försörjda av sina föräldrar och uppvuxna med ett kulturellt och ekonomiskt kapital som är de som kan blogga på heltid. Inte bara att hipsters vägrar erkänna att de försörjs av sina föräldrar, så som de i Söder om Folkungagatan, de kan inte heller se några bakomliggande strukturer utan lever sitt liv i tron att alla kan lyckas med att nå sitt drömjobb inom media bara de anstränger sig tillräckligt hårt. Vilket även det fångas perfekt i en av Ekmans strippar.
Ellen Ekman är rent tekniskt en duktig serietecknare och hon är extremt produktiv med fem nya strippar i veckan till Metro. Hennes karaktärer är både sympatiska och odrägliga på samma gång och hon har en träffsäker ton när hon driver med hipsters och deras försök att vara unika. Att hon är så pass politisk är det som lyfter serien från att vara lite smårolig till att faktiskt både bli roligare men även att ha något att säga bakom humorn. Och i slutändan så är ändå hipsters gruppen vi alla älskar att hata och driva med.
