När filmen 300 hade premiär 2007 var recensenterna kluvna. Filmen, som är baserad på Frank Millers seriealbum om slaget vid Thermopyle där en liten trupp spartanska krigare sinkade persernas anfall mot det grekiska fastlandet, ansågs visserligen snygg och visuellt nyskapande – men inte mycket mer än så. I övrigt var det mest våld, blod, och bringor.
Också från vänster fick filmen kritik. Spartanernas militarism och rigorösa disciplin sågs som fascistisk. Vidare anklagade man porträtteringen av perserna för att spela på rasistiska stereotyper om människor från Mellanöstern som brutala och fåfänga. Kort sagt var 300 en iscensatt fantasi om civilisationernas kamp och ett enda långt rättfärdigande av Irakkriget. Den enda som inte höll med var som vanligt filosofen Slavoj Zizek, som menade att de numerärt och teknologiskt underlägsna spartanerna stod för ett antiimperialistiskt motstånd.
För några veckor sedan släpptes så uppföljaren. 300: Rise of an Empire gestaltar två andra stora slag från de grekisk-persiska krigen, de vid Marathon och Salamis, som utspelar sig före respektive efter det vid Thermopyle. Förra filmens hjälte Leonidas är utbytt mot den atenske generalen Themistokles. Till skillnad från sin mer praktiskt lagda föregångare drivs han av tämligen moderna visioner om demokrati och frihet. Persernas härförare Artemisia har däremot personliga motiv: hon vill hämnas på de greker som mördade hennes familj.
Hur väl filmerna stämmer överens med historien är svårt att säga. Det enda källmaterial vi har kommer från den grekiske historikern Herodotus och hans nedtecknade Historia, vars förhållande till sanningen är minst sagt omtvistat. Vad vi i alla fall kan konstatera är att åtminstone våldet knappast är överdrivet. I alla fall inte mer än hos Herodotus, som älskar att beskriva hur inälvorna väller ut ur både grekiska och persiska kroppar.
Med de ideologiska bevekelsegrunderna är det en annan sak. I 300: Rise of an Empire är det knappast två närliggande och korsbefruktande riken som krigar. Här står en frihetlig stadskultur mot sydländskt barbari. När Themistokles står på skeppsdäck och predikar låter han mer som George W. Bush än sin historiska föregångare. Om förra filmens spartaner var allt för chauvinistiska för biopubliken att identifiera sig med, har man i athenarna hittat ett berättigat våld.
Det goda mot det onda, alltså. Intressant nog är det här vi hittar den största skillnaden mellan Hollywood och Herodotus. Den senare var i själva verket en av litteraturhistoriens första kulturrelativister, med mycket gott att säga om inte minst persiskt samhällsliv. Vill ni underhållas utan att känna er smutsiga i vår finns hans verk i pocketutgåva.
Veckans första tips: Poeten Eva-Stina Byggmästar har skrivit något så sympatiskt som en diktbok om den svenska skogen. Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand) spritter och fnissar och kunde egentligen inte ha givits ut någon annan månad än april. Rekommenderas varmt.
Veckans andra tips: På Zita i Stockholm går just nu den kinesiska regissören Zhangke Jias prisbelönta långfilm A Touch of Sin. Samtidigt visar man en utställning med fotografier av Folkets Bio-grundaren Åke Källqvist, tagna i Kina 1975, året innan Mao Zedongs död och innan landets gradvisa öppnande mot omvärlden tagit sin början. Två goda anledningar att gå på bio.
