Pompeii är ett ”svärd och sandaler”-äventyr i gammalmodig matinétradition som friskt blandar lån från överlägsna föregångare, som Spartacus (1960) och Gladiator (2000), med inspiration från 1970-talets katastroffilmer och dödsdömd romantik över klassgränserna hämtad direkt från Titanic (1997) men omstöpt i en form till synes lånad från Harlequins tv-filmer. Alltsammans i 3D, så att Vesuvius kan spotta heta lavaklot ned på oss i salongen. Det låter lite tacky, och det är det väl också stundtals. Men här finns ändå guldkorn, visserligen ofta snabbt bortslarvade igen, men nog så fascinerande när de blänker till.
Filmen öppnar med bilder på gipsavgjutningar av offren för Vesuvius utbrott i augusti år 79. På ljudbandet citeras Plinius den yngres minnen från katastrofen, som han i unga år bevittnade från andra sidan Neapelbukten. Vi vet i grova drag hur det slutar, och varje händelse dessförinnan faller under vulkanens skugga.
Själva berättelsen börjar sjutton år tidigare, någonstans i utkanterna av Britannia (den av romarna koloniserade delen av Storbritannien; motsvarande ungefär dagens England och Wales). Romerska arméer sprider civilisationen och öppnar handelsvägar. En liten by, bebodd av ett keltiskt ryttarfolk, attackeras i gryningen. Slaget är snart över, men den romerske befälhavaren Corvus (Kiefer Sutherland) beordrar en massaker. Exempel måste statueras. Enda överlevande är den lille pojken Milo, som ser sin mamma dödas av Corvus, men själv lyckas hålla sig gömd under en hög med lik. När romarna dragit vidare lämnar Milo ensam den ödelagda byn, bara för att i stället råka i händerna på slavhandlare.
Vi hoppar framåt i tiden, till det ödesdigra året för vulkanutbrottet som jämnade Pompeji med marken. Regnet faller i strida strömmar över en liten mörk amfiteater i Londinium, medan gladiatorer tar livet av varandra på löpande band i arenans trånga gryta. Det är ett tröstlöst och konstlöst slaktande, ända tills den nu vuxne Milo (spelad av Kit Harington, känd som Jon Snow i Game Of Thrones) kliver ut på arenan. ”Kelten”, som han kallas, besegrar i expressfart tre eller fyra motståndare med en elegans som påminner mer om österländsk kampsport än antikens gladiatorspel. På läktaren imponeras affärsmannen Graecus (spelad av Joe Pingus, vars fylliga ansikte och mörka lockar i pannan direkt för tankarna till Peter Ustinovs motsvarande roll i Spartacus). Graecus har ett eget stall av gladiatorer i hemstaden Pompeji och hit låter han föra Milo.
När slavkaravanen närmar sig Pompeji blir Milo vittne till en olycka. En vagn kör ned i en grop och en av draghästarna skadas svårt. I vagnen färdas unga Cassia, dotter till Pompejis ledande man. Milo vrider vant nacken av djuret. Böjda över hästkraken på den dammiga landsvägen blir Cassia och Milo hopplöst förälskade. Varför gjorde ”barbaren” så? undrar Cassias slav/tjänare/vän Ariadne. Och den förra förklarar förstås att det handlade om att bespara djuret lidande.
Frågan om vem som är civiliserad respektive ociviliserad är ett genomgående tema i filmen. ”Vildar” och ”barbarer” är ord som återkommande används för gladiatorslavarna. Men det är de rika romarna, imperiets herrar, som står för blodtörsten och bristen på respekt för medmänniskor. De projicerar sina egna synder på sina offer – både undermedvetet i vardagen och medvetet genom storslagen propaganda – precis som kolonialismens och imperialismens försvarare alltid gjort.
Också Corvus dyker naturligtvis upp i Pompeji. Han är numera mäktig senator och står nära den nye kejsaren, Titus. Och naturligtvis är också han förälskad i Cassia, som flytt hem till Pompeji från Rom för att undkomma honom. Till Corvus ära låter Graecus gladiatorerna iscensätta kriget mot de keltiska ryttarstammarna inför en fullsatt arena. En handfull gladiatorer, däribland Milo, får agera kelter, medan andra kläs ut till romerska soldater. Inför jublande åskådare presenteras Corvus som en upplyst och barmhärtig hjälte, som gjort allt för att undvika onödig blodspillan. Men man får inte riktigt ihop propagandan. För självfallet måste ”rätt” sida garanterat vinna. Alltså kedjas ”kelterna” fast vid en konstgjord klippa och ”romarna” som fritt cirklar runt dem är långt fler. Det blir ingen storslagen ”romersk” seger, inte ens en repetition av verklighetens massaker.
Utöver filmens ”civilisationskritik” finns också några frustrerande snabbt övergivna stickspår som berör klassrelationerna mellan patricier och plebejer (”överklass” och ”vanligt folk”) och mellan huvudstad och landsort (distinktionen mellan romerska och ”pompejiska” medborgare, som görs vid ett tillfälle, är dock historiskt felaktig). Men Pompeii är inte en film som har tid att gå på djupet. Det känns lite trist att det, enligt uppgift, historiskt korrekt återskapade Pompeji måste rasa så tidigt. Jag hade gärna sett mer både av dess datorgenererade gator och relationerna mellan dess invånare.
Slutet är en version av Titanics. Dock en version som går att föredra.