Livet på den ukrainska arbetsmarknaden är stenhårt. Den garanterade minimilönen för en månads arbete är motsvarande 780 kronor, medellönen är 2 050 kronor och anställningsvillkoren osäkra. Till detta kommer en stor informell sektor där löner och villkor sätts helt oberoende av en redan svag arbetslagstiftning.
– Det är väldigt dåliga arbetsvillkor generellt. Oberoende av vilken sektor man jobbar inom, säger Lars Bengtsson internationell sekreterare på TCO.
I jämförelse med grannländerna i regionen har Ukraina hög facklig anslutningsgrad, men trots detta har facken inte förmått driva arbetsmarknaden i en positiv riktning. I stället har det största facket, FPU, som grundades på det sovjetiska monopolfacket, anklagats för både korruption och för att sitta i knät på den nu avsatte Viktor Janukovitjs regering.
– Generellt sett arrangerar facket enbart semesterresor och ger presenter vid nyårsafton. När de agerar sker det nästan alltid i statens eller arbetsgivarnas intressen, säger alternativfackaktivisten Denis Gorbach.
Enligt Lars Bengtsson präglas FPU fortfarande av ett sovjetiskt arbetssätt med täta kopplingar till staten. Flera av förbundets tidigare ordförande har suttit i parlamentet som representanter för Janukovitjs Regionernas Parti. Kollektivavtal undertecknas generellt med staten som tredje part i förhandlingarna.
– De har varit präglade av sitt gamla arv. Tittar man på de senaste ordförandena har de stött Janukovitj-regeringen och agerat i samma spår som en korrupt regering, säger Lars Bengtsson.
Efter Sovjetunionens kollaps bildades även KVPU som i dag organiserar omkring 200 000 medlemmar. Men även detta förbund har starka politiska band, dock till Julia Tymosjenkos parti, vilket enligt Lars Bengtsson inneburit att de två fackförbunden omöjligt kunnat samarbeta.
Men i skuggan av båda förbunden arbetar en liten grupp aktivister för att skapa ett syndikalistiskt fackligt alternativ. En av dem är Denis Gorbach som tillsammans med ett femtiotal andra kamrater i Kiev och Charkov 2011 bildade Autonoma Arbetarunionen, AST. Men arbetet sker i brant uppförsbacke.
– Många är rädda för att förlora sina jobb genom att utmärka sig som fackligt radikala, men det finns även en kultur av passivitet. Många reagerar också negativt på vänsterterminologi generellt. Ord som kapitalism, solidaritet och proletariat är tillräckligt för många för att bara avfärda kollektiva projekt med: ”jag är ingen kommunist!”, säger Denis Gorbach.
Den senaste tidens högerradikala nationalistvåg har ytterligare försvårat arbetet. Inte bara på grund av ökad misstro mot vänstern, men också fysiskt eftersom de fascistiska stormtrupperna innebär ett fysiskt hot mot vänsteraktivister.
– Det var inte lätt innan, men sedan 2012 har antalet attacker ökat och många grupper har börjat öva självförsvar. Samtidigt har den nya regeringen börjat se fascisterna som ett problem och inlett en motoffensiv. Dessutom kan man skönja ett minskat stöd för Svoboda och Högersektorn, säger Denis Gorbach.
Men trots det ringa antalet aktivister i AST, anser Denis Gorbach att man redan nu genom mediakunskap fått ett oproportionerligt genomslag. Bland annat var gruppens kampanj 2012, tillsammans med studentorganisationen Direct Action, de första som väckte medias intresse för Janukovitj-regeringens planerade arbetsmarknadsreform. Lagförslaget, skrivet av majoritetsfackets dåvarande ordförande Vasyl Khara, innebar kraftigt försvagade fackliga rättigheter, men även införandet av tiotimmars arbetsdag. Efter den mycket negativa mediarapporteringen ökade pressen på regeringen som sköt upp förslaget.
– Det låter kanske konstigt, men jag har själv hört Vasyl Khara säga: vi kunde haft en underbar lag, men en liten populistgrupp såg till att den inte klubbades. Det tar jag som ett bekräftande på väl utfört arbete, säger Denis Gorbach.
Förra veckan anordnades en konferens, till vilken flera syndikalistiska fack i området var bjudna, men även SAC Syndikalisternas internationella kommitté. Enligt Liv Marend, generalsekreterare, gav besöket en viktig insikt i hur farlig normaliseringen av ultranationalism och högerradikala idéer är för samhället. En läxa hon tagit med sig hem till Sverige och som är lika aktuell här där normaliseringsprocessen börjat inledas.
– Det finns ingen god nationalism. Som vänsterrörelse får man inte tappa perspektiv på vad nationsbildning är. Då kan man hamna i ett läge där man i nationalismens namn bildar allianser med fienden, säger Liv Marend.
