Skivan Bombay Calling har blivit uppskjuten flera gånger under våren när livespelningarna tagit allt mer tid, bland annat har hon spelat på den inflytelserika festivalen South by Southwest i Austin, Texas och förväntningarna både utomlands och hemma i Norge stiger nu för varje vecka. Själv tar hon det med ro inför releasen i slutet av maj.
– För mig handlar allt om att spela live. Studiojobbet är bara ett sätt att få till viben som gör det bättre på scen. Jag vill verkligen spela jämt, oavsett om det är på en amerikansk jättearena eller hemma på fritidsgårdarna i Oslo.
Det är kallt och det blåser utanför fönstren till snickeriverkstaden vid Norra Hammarbyhamnen i Stockholm där Samsaya har sin replokal under tiden hon bor i Sverige. Här lever hon på halvtid och pendlar tillbaka till Oslo, när hon inte är ute och spelar. Hon viftar med händerna och visar runt i det kreativa kollektivet där musiker samsas med möbelsnickare och konstnärer.
I Norge är hon redan ett välkänt namn och slog igenom redan i början av 2000-talet som skådespelerska i den prisbelönta filmen Folk bor flest i Kina, men det är genom musiken som hon nu börjar bli stor på allvar.
Stilen kan beskrivas som en aggressiv mashup av hiphop, funk, neonblinkande dancehall och traditionella Bollywoodbeats och hon jämförs gång på gång med artister som M.I.A. och Missy Elliott. Själv nämner hon hellre andra förebilder, som till exempel kaliforniska hardcoreveteranerna Suicidal Tendencies.
– Allt i mitt liv har handlat om do it yourself. Mina föräldrar kommer från Indien och var ganska skraja för att släppa iväg mig till fritidsgården när jag var 14. De gillade inte alls min stil med trasiga jeans och ville att jag skulle bli läkare eller advokat eller något sådant. Därför satt jag mycket framför tv:n när jag var yngre och skapade min egen fritidsgård inne på rummet. Jag älskade ilskan som kom ut från högtalarna när jag lyssnade på Public Enemy. Egentligen är det faktiskt först nu som mamma och pappa har börjat förstå, och verkligen fatta och uppskatta det jag gör, de ser att jag mår bra och att det funkar att leva som jag gör.
I väntan på att det färdiginspelade andra albumet ska släppas har singlarna Bombay Calling och Stereotype, producerade av den Roc Nation-knutne Fred Ball, också han från Norge, hajpats på musiksajter, radiokanaler och bloggar världen över. Samsaya är förväntansfull, men fortsätter att prata om det hon tycker är viktigast med hennes musik.
– Det är hur jag låter live som räknas, det ska inte vara som att trycka på en jävla play-knapp när jag går upp på scen. Inspelade låtar är bara ett tillstånd som sedan kan utvecklas med tiden och låta helt olika beroende på vilket humör jag är på. Det är klart att det vore roligt om folk gillar skivan och allt bara slår men det handlar om att fortsätta göra det man gör och förhoppningsvis kan jag inspirera yngre människor att själva satsa på vad det nu är de vill göra.
det är inte bara på fritidsgårdar och danshak som Samsaya gjort sig ett namn i Norge. Turnerandet har även tagit henne till en del oväntade ställen där hon, tvärt emot vad alla trodde, hittade en ny, något oväntad publik.
– Jag gjorde faktiskt en kortare turné på en massa äldreboenden i Norge och Sverige. Folk trodde att jag hade blivit galen och försökte avråda mig: ”Gamlingarna kommer att bli rädda, de fattar inte din basmusik och du ser ju lite annorlunda ut”. Men det blev värsta grejen det där och jag fick så otroligt mycket tillbaka är jag satt ned efter spelningarna och lyssnade på deras historier och livsöden, det var helt fantastiskt, berättar hon.
Innan Bombay Calling släpps i Europa drar Samsaya ut på en kortare USA-turné. Längre fram i sommar hoppas hon på festivaler och fler turnéer runt om i Europa. Videon till singeln Stereotype är inspelad i födelselandet Indien, hon kom med sina föräldrar till Norge elva månader gammal.
– Det var väldigt viktigt för mig att få ge min egen bild av Indien, och jag fick verkligen upp ögonen för landet under den resan. Tidigare när jag varit tillbaka har vi rest hela familjen, och då är det mina föräldrar som skött allt. Nu fick jag fixa allting själv och det kändes som värsta grejen när jag upptäckte att min hindi faktiskt funkade riktigt bra. Allt är ganska uppskruvat där, inte som i Norge; känslor, ljud, smaker och lukter och det försökte jag fånga i videon. Därför valde jag också att spela in videon ute på gatan bland folk, inte på något lyxhotell där min videoproducent först ville att vi skulle filma, och det blev faktiskt en grym känsla i den.
