Ibland är det skönt att vänta tills en hel säsong av en tv-serie visats. Då slipper en det där plågsamma med att behöva vänta en vecka eller ännu längre för att få veta hur det går. Det är bara att fortsätta titta på nästa avsnitt direkt. Och kanske nästnästa. Ännu bättre är det att vänta till hela serien läggs ned och ha möjligheten att plöja igenom säsong efter säsong efter säsong.
Jag fastnade aldrig riktigt för Sopranos när den visades på tv. Det hade inte så mycket med kvaliteten att göra utan snarare att jag tittade så sällan att jag aldrig utvecklade några känslor för karaktärerna, varken positiva eller negativa. Nu håller jag på att avverka alla 86 avsnitten. Om jag ser fyra–fem i veckan räcker det nästan ett halvår.
Sopranos är givetvis i första hand en maffiaserie. Det som skiljer den från andra liknande skildringar är att vi får en inblick i skurkarnas privatliv. Serien handlar ofta till och med mer om vardagsproblem än om skumraskaffärer. Skurkarna är dessutom högst vanliga människor och inga snygga, ädla hjältar som råkat hamna på fel sida lagen. De är fula, sjuka och småaktiga, precis som vi andra.
Det intressantaste med att titta på Sopranos är att studera hur illa det kan gå när män lämnas i fred. Hur de odlar sina sexistiska, rasistiska och andra misantropiska sidor utan att någon lägger sig i. Eller rättare sagt, de som lägger sig i snarare underblåser eländet.
I Sopranosmännens värld finns några saker som är omanligare än andra. Det minst manliga någon kan göra är att tjalla för bängen. Tätt därefter kommer att ge oralsex (inte att få däremot) följt av att gå i terapi.
Männen träffas regelbundet i en sorts styrelsesammanträden där de mobbar varandra enligt en noga fastställd rangordning samt avhandlar sina affärer. Sedan spelar de golf eller går på porrklubb medan någon annan gör själva grovjobbet.
Känns detta igen? Män som sköter stora organisationer och som gärna plockar fram de sämsta aspekterna av manligt beteende när de lämnas på egen hand? Där kukmätning och misantropi är stående inslag på dagordningen. Precis som all annan gangsterkultur är Sopranos givetvis också en skildring av kapitalismen. Maffian sköts precis som vilket annat stort företag som helst.
En förhastat slutsats av detta vore att kräva att kvinnor kvoterades in i börsnoterade företags styrelser. En rimligare vore att avskaffa kapitalismen. Så kan vi hantera osund manlighet i lugn och ro utan ett samhällssystem som uppmuntrar, belönar och förstärker den. Och få en lång rad andra fördelar på köpet.
[Musik] Rashad Harden 1979–2014
Chicagomusikern, producenten och dj:n Rashad Harden, mer känd som DJ Rashad, har avlidit bara
34 år gammal. DJ Rashad var en av pionjärerna bakom musikstilar som juke och senare footwork som utvecklades för att matcha dansstilen med samma namn. Musiken kan beskrivas som mycket snabb house och dansen som lika snabbt fotarbete. Lyssna gärna på mästerliga albumet Double Cup från förra året
