För ett par veckor sedan hölls ett seminarium i Uppsala om en ny dikt av den grekiska poeten Sapfo. Jesper Svenbro, professor i grekiska och ledamot av Svenska Akademien, läste upp sin översättning av originaltexten och ägnade två timmar åt att diskutera tolkningsmöjligheter inför både specialister och intresserad allmänhet.
”Ny” ska här förstås som nyupptäckt, snarare än nyskriven – Sapfo levde ungefär 600 år före Kristus. Det som nu skett är att en papyrus hittats i en privatsamling. Huruvida den är äkta, i bemärkelsen att Sapfo själv dikterade raderna när de kopierades ned första gången, är egentligen omöjligt att veta. Klart är i alla fall att fyndet fått sällan rörda kännare och filologer att gråta.
Men vad är detsom är så spektakulärt med dikten? Knappast det omedelbara innehållet. De fem stroferna talar till ett ”du” som diktjaget anklagar för att tjata om att Charaxos ska nå fram med sitt skepp. Charaxos var Sapfos bror, en vinhandlare, och den tilltalade är enligt Svenbros mening dennes käresta Doricha som Sapfo smädat i tidigare dikter. Diktjaget anser att det är vanskligt att hålla på och prata om en avlägsen persons förehavanden. Huruvida Charaxos kommer hem eller inte är det ändå gudarna som bestämmer. Och vad vet vi dödliga om deras planer?
Det låter kanske inte jättespännande. Men det är det, så länge man vet något om sammanhanget. Sapfo hålls allmänt för en av litteraturhistoriens mest betydelsefulla poeter. Redan under antiken var hennes anseende högt. Platon kallade henne den tionde musan, medan Strabon påstod att ingen kvinna sedan tidens början kunde tävla med hennes diktkonst. Det är också från Sapfo och hennes hemö Lesbos som ordet ”lesbisk” kommer, även om hon själv tycks ha haft förbindelser också med män.
Antikens Sapfoläsare hade tillgång till en ganska stor litterär kvarlåtenskap. När man i Alexandria kring år noll sammanställde hennes verk uppgick det till allt som allt nio böcker. I dag finns sannolikt bara en enda komplett dikt bevarad. Resten är ofullständiga fragment, varav många tämligen korta, bestående av ett eller ett par ord. Som fragment 114: ”flytta inte på grus”. Eller 185: ”honungsröstad”.
Att man nu hittat hela fem nya strofer är alltså sensationellt. För det är så klart de lite längre dikterna som gör att Sapfo lever kvar hos moderna läsare. Det handlar om kärlek, smärta, åtrå; teman som efter henne genomlevt så många omtagningar att de numera kallas tidlösa. Trots eller tack vare sträng metrisk komposition möter Sapfo läsaren som ett längtande, begärande jag. Kanske är hon den första bevarade centrallyrikern.
Men, undrar du kanske: är den nya dikten bra då? Det beror nog på vem man frågar. Jesper Svenbro säger att filologen Denys Page kanske skulle frestats att kalla den ”a little dull”, precis som han ansåg det berömda fragment 16 vara. Själv är jag benägen att hålla med. Det nya fragmentet tillhör knappast Sapfos rent litterära höjdpunkter. Men en höjdpunkt är det, inte minst för forskningen. Och vem vet vad som mer kan finnas därute?
Veckans tips: Hjältarna på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek sköter inte bara en föredömlig institution. De ger dessutom ut en tidskrift. Arbetarhistoria heter den och nu är årets första nummer här. Temat är ”politiska protester”, huvudsakligen i Danmark och Sverige och under de senaste två seklen. Dessutom – bara en sådan sak – ett reportage från Jan Myrdals bibliotek.
