De senaste månaderna har vi sett en sorglig följetong i Stockholm. På platser runtom i länet har rumänska romer ställt upp husvagnar och tält bara för att se dem demoleras av polisen. De har tragglat vidare och samlat ihop till nya tält på en annan plats bara för att se dem rivas igen. Men vi har också sett demonstrationer till deras stöd. När traktorerna har rivit tälten har många stockholmare försökt ställa sig i vägen och parollen på banderollerna och i talkörerna har varit ”Fattigdom är inget brott”. Fattigdom är inget brott, men straffet för att vara fattig är fortfarande hårt.
När vi för en tid sedan uppmärksammade Romadagen kunde vi också läsa den vitbok som regeringen publicerat över det systematiska förtryck som den romska minoriteten tvingats utstå i vårt land. Men det känns märkligt dubbelt att läsa den svenska regeringens ursäkt för det förflutna. För att komma vidare är det viktigt att sätta punkt för det som har varit, sade integrationsminister Erik Ullenhag, FP.
Förhoppningen med en vitbok är ju att en ärlig historieskrivning ska kunna utgöra ett brott med historien, ett avslutat kapitel. Men en lika otrolig som sorglig symbolik visade att vitboken inte är färdigskriven. Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, som bjudits in att tala vid lanseringen av boken, blev avvisad från frukostserveringen på hotellet där hon bodde.
Förra året inför Romadagen skrev jag en debattartikel tillsammans med Mikael Gustafsson, ledamot i Europaparlamentet för Vänsterpartiet, och Fred Taikon, redaktör för É Romani Glinda, som avslutades med orden ”Utredningar, strategier och inkluderingspolicyn finns det gott om. Nu gäller det att gå från ord till handling på lokal, nationell och europeisk nivå!”. Ett år har gått, och vi har nu en vitbok och en nystartad kommission mot antiziganism. Samtidigt har fattigdomen, utsattheten och trakasserierna ökat. Romska tiggare avhyses från sina läger runt om i Stockholm. Enorma polisinsatser krävs för att kunna riva nödtorftigt uppställda husvagnar och träskjul. Romerna flyttar till en annan plats och någon vecka senare är det dags igen.
Måttet på vår civilisation är hur vi behandlar samhällets svagaste grupper. Sverige har det senaste året haft en regering som velat kriminalisera tiggeri, som velat förvägra papperslösa rätten till sjukvård och som avvisar flyktingar till säker död. Vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och alla som höjer sin röst mot dem eller till försvar för invandrare hängs ut på nätet och utsätts för hets och hot från Sverigedemokraternas svans på Avpixlat och Flashback.
När ungdomsgäng misshandlar romer i Kista, en butikschef på Hemköp i Göteborg häller vatten över en kvinna som sitter utanför butiken eller kommunen lägger pengar och resurser på att jaga fattiga människor mellan stadsdelsgränserna – då säger det något om vårt samhälle i dag. Det visar upp den fattigdom som utgör inte bara vårt utan Europas dåliga samvete och skam, och det visar att den fria rörligheten, jämlikheten och medborgerliga rättigheter då som nu gäller för de som kan betala för sig.
Men det finns samtidigt hopp. Romerna får vårt samhälle att visa upp sina värsta sidor, men får också många människor att ställa sig sida vid sida med dem.
Utanför Hemköp i Göteborg slöt hundratals människor upp för att säga ifrån – att så gör man inte mot en medmänniska. När romerna avhyses från sina läger runt om i Stockholm försöker aktivister förhindra vräkningarna, samlar in pengar till flytten, öppnar sina hem, håller språkkurser och ger rättshjälp. Det är också vårt samhälle.
