Få saker säger lika mycket om den tid vi lever i som den allt mer populära debatten kring extremism. Var kommer extremismen ifrån? Hur ska vi – likt de goda demokrater vi alla självklart är – betrakta dessa politiskt otvättade massor; är de olyckliga offer för illiberala vanföreställningar eller farlig ohyra som bäst bör bekämpas genom ökade anslag till Säpo och Anticimex?
De svar som bjuds på den sortens frågor blir sällan något mer än trötta, intetsägande plattityder, samtidigt som det är själva frågorna i sig som avslöjar en hel del om Sverige anno 2014. ”Extremism” är som bekant ett ganska lustigt begrepp, ett slagträ och ett skällsord som numera används som en politisk Pavlovklocka så ofta att få tar sig tid att fundera på att ordet faktiskt betyder något. Detta är ett begrepp som i slutändan pekar på en relation mellan två ting; dels en politisk åsikt som anses vara vedertagen, dels en annan åsikt som ligger långt bort från det ”normala”. Vad som är normalt skiftar dock med tiden, och liberalismen är i sin tur knappast något annat än gårdagens extremism; få saker ligger längre bort från ståndssamhällets och den absoluta monarkins principer än tanken om demokrati och människans jämlikhet.
Det är egentligen knappast konstigt att ”extremismen” frodas i ett kapitalistiskt system som numera nästan enbart definieras av bubblor och sekulär stagnation – i ett Europa med växande politisk och ekonomisk dysfunktion, i ett Sverige med en av världens snabbast ökande klyftor mellan rika och fattiga. Extremism är ju rent definitionsmässigt övertygelsen om att det nuvarande systemet inte fungerar. Detta är dock knappast goda nyheter för de fromma liberaler som i dag vill ”bota” greker från vanföreställningen om att EMU inte fungerar och socialister från sin löjliga tro på något annat än att kapitalismen och det fria företagandet är roten till allt gott.
Och för varje år som går – i takt med att färre och färre sätter sin tilltro till den nuvarande ordningen – så får mässandet om status quo och dess odödlighet en allt mer desperat underton. Kanske är det dock så att man på Dagens Nyheters ledarredaktion ändå inser vad det är som håller på att hända, för extremism pekar ju trots allt på relationen mellan en vedertagen övertygelse och en övertygelse som bara delas av ett litet fåtal människor.
Frågan är dock om man faktiskt vågar inse det faktum som alla andra redan insett: dagens extremistproblem som möter vår kära liberala tidning är inte att folket i Europa håller på att glida bort ifrån DN, utan att DN bara snabbare och snabbare glider allt längre bort ifrån folket i Europa.
Blinda äro de som har ögon men som vägrar att se.
